Jag är sällan blasé ... jag tar emot livet med förundran.

Jag hör ett ja som ekar inne i min kropp.

Lite förvånad tar jag emot detta ja och känner ett inre jubel.

Jag ska verkligen unna mig att göra en både inre och yttre resa. Jag ska ut på äventyr och med på resan har jag min beloved Alexander. Wow, liksom!

Numera reser jag mest inåt. Jag lär mig nytt om hur jag och andra fungerar. Jag förundras över livet, dess mekanismer, rädslans och kärlekens kraft. Jag får aha-upplevelser väldigt ofta. Ju öppnare för livet jag blir, desto fler magiska ögonblick uppstår.

Jag väljer att se det som magiskt, som fantastiskt, som värt att förundras över. Hur livet liksom rullar ut sig på en flygande matta – bara jag tillåter det. (Nu vet du som följer bloggen att detta inte innebär guld och gröna skogar, utan att jag möter en hel del törnen och taggar på vägen också och det är okej).

Om några veckor ska Alexander och jag åka till Guatemala för att gå en kurs i spiritual sexual shamanism. För bara några månader sedan hade jag nog kunnat rätt säkert säga att den vägen inte är något för mig. Men nu lockar den alltså. Åtminstone för en vecka – vad det blir efter det vet jag inte.

Jag känner hur äventyret kommer emot mig och jag är så glad över att inte vara blasé. Köpa flygbiljetterna, betala kursen, fixa visum, kolla vad vi behöver ta med, se bilder på resmålet,  fundera över packning… börja så smått konnekta med andra som också ska dit.

Jag har aldrig varit i denna del av världen. Den ligger dessutom ganska nära Alexanders födelseland, Colombia. Det känns på något sätt högtidligt, stort, mäktigt att våga sig på denna resa. Spännande. Lite joyride bara vid tanken.

Och jag tackar mig själv för att det nyfikna barnet i mig väcks. Så himla underbart. Så har du en bra ryggsäck lånar jag den gärna. För min skugsmulleådra är ganska så tunn.