charlotterudenstam

S(v)årigheten med den inre sabotören

Marianne Williamsons ord lyser mot mig.  Det är inte mörkret vi är rädda för, utan ljuset. Jag märker hur jag saboterar ljuset.  ...




Marianne Williamsons ord lyser mot mig. 
Det är inte mörkret vi är rädda för, utan ljuset.
Jag märker hur jag saboterar ljuset. 
När allting flyter, när det känns riktigt bra, 
så gör jag något som får mig att åka i diket ett tag. 

Jag tröttar ut mig. 
Jag lyssnar på fel saker. 
Jag blir lättsårad. 
Jag lägger ner mycket tid på sådant jag borde lägga lite tid på. 
Jag får inte tid för det jag egentligen ska göra. 
Jag låter uppgiften glida mig ur händerna och jag gör det gång på gång.

Vad är det i ljuset jag är så rädd för? 
Är jag rädd att själv bli bländad? 
Är jag rädd att blända andra? 
Är jag rädd att Jante ska ta en nacksving på mig och liksom döda mig? 
Jag vet inte, men jag ser mönstret upprepas. Igen och igen och igen.

När ska jag sluta med självsabotaget? 
Vad kan det lära mig? 
Hur ska jag släppa taget om det? 
Hur ska jag kunna ge mer plats åt min inre röst, 
hur ska jag omfamna ljuset på ett sätt som gör att det inte bränner mig?

Jag kan se ett mönster genom livet som handlar om att vika av från vägen när det är tid att skörda frukterna. Ibland har det handlat om saker som varit fantastiskt bra. Vart och ett av mina tre barn är frukter av det. Det känns tufft att säga det, men det ligger mycket sanning i det. Å ena sidan ville jag ju verkligen ha mina älskade barn och jag älskar dem högt, å andra sidan så såg jag till att lägga så mycket tid på barnen att jag tappade bort var jag var här för att göra  - eller att vara – förutom att vara just mamma.

Det är som att jag klättrat upp för nästan hela berget och så bara stannar jag till eller väljer en helt annan riktning och låter detta uppfylla mig helt. Jag har verkligen i perioder varit en hängiven mamma. Men det finns andra exempel på det också. Och det mesta av detta sker på ett helt omedvetet plan. Som om det aldrig riktigt blir min tur. Och när det verkligen är min tur, tja, då jobbar jag lite för lite med just det, för att det ska bära ordentligt med frukt. Det kan till exempel handla om marknadsföring av mina böcker eller tjänster.

Samtidigt finns en längtan efter ljuset i mig. Och jag arbetar mer än de flesta, skulle jag tro, för att nå ljuset. Jag arbetar mycket och hårt med mina projekt. Jag är verkligen hängiven. Men jag inser också att .. tja… sabotören ännu har en plats i mitt liv. Vad vill hen lära mig? Att jag ska vara varsam med mig själv? Att jag ännu inte är riktigt mogen att stå fullt i ljuset? Att jag behöver vila ibland? Att jag ännu inte klarar av att ta emot applåderna.

I dag är en trött dag. 
Jag har tröttat ut mig. 
Jag har tillåtit sabotören att ta över. 
Jag ser dig nu sabotören, 
skulle vi kunna gå hand i hand i stället för att bekämpa varandra? 
Kan du tala klarspråk om vad du önskar, 
istället för att putta till mig bakifrån?


Tack för att du finns.

Related

livet 142826679028798614

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item