Tack pappa

Pappa är också äldsta syskonet. Längst till höger sitter han.

Den 23 juni 1959 fyllde min pappa 25 år.

Delar av den dagen fick han tillbringa på Allmänna BB i Stockholm, ett stenkast från Stockholms stadium.

Och han fick göra det för att jag valde att komma till världen, just denna speciella dag i hans liv.

Tack pappa för livet!

Det är så lätt att fokusera på mamma. Det var ju hon som bar mig under de nio månader som föregick min födelse. Många gånger har jag tackat mamma. Men jag inser att det inte är lika ofta jag tar in pappa i den bilden. Utan honom hade jag ju inte funnits.

Så tack för att mamma och pappa möttes som purunga i Stockholm i mitten av 1950-talet. Tack för att ni valde varandra och tack för att jag fick komma till ert hem.

Just den här allra första dagen var speciell, för vid den tiden fick pappor mycket sällan vara närvarande vid sina barns födslar. Du kanske har sett bilder på nagelbitande blivande pappor i väntrum. Men på Allmänna BB fanns en ung och framåt läkare – och den historia jag har har hört var att han hette Marc Bygdeman (jag googlar honom och inser att han är årsbarn med pappa) och han tillät alltså pappa att vara med, på midsommar afton 1959.

Mina bilder av pappa som barn är lite suddiga, ungefär som de Super8-filmerna från mitten av 1960-talet som han brukade filma med. Jag ser honom står svettig med en pilsner i handen, sedan han klippt gräset en varm sommardag på den sluttande småhustomten i Munkfors. Jag ser mig sitta i hans knä i favoritfåtöljen och hur han introducerar klassisk musik till mig. Jag minns Grieg, Vivaldi och möjligen Mozart från den tiden.

Jag minns tystnaden som ibland fanns runt pappa, när han inte fick störas för att han läste tidningen eller lyssnade på radionyheterna eller när han satt böjd över någon teknisk innovation eller matematisk uträkning som hörde till jobbet.

Jag kan vagt minnas hur han, innan jag ännu börjat skolan, kom gående upp för grusgången och kom hem för att äta lunch med mamma, mig och min bror.

Jag minns hur frosten kunde göra skägget lite isigt när vi åkte skidor, som vi spände på oss redan utanför huset och gav oss i väg, med skalade apelsiner i anorackens bröstficka.

Jag minns  - mitt första minne faktiskt – hur jag åker tåg med pappa till Göteborg och hur jag befinner mig i ett mörkt rum, där dörren står lite på glänt, och ljuset från rummet strilar in och jag hör de trygga rösterna av pappa och hans yngste bror.  (Än idag tycker jag om att somna till röster på lite håll.)

Jag minns tonårspappan som då och då fick leta efter mig när jag brutit mot reglerna om när jag skulle vara hemma. Den lite stränga rynkan i pannan, men där jag oftare möttes av en bekymrad blick än av högljuddhet. 

Jag minns när blomälskaren i honom väcktes en sommar när vi var på Åland, 1970, minns jag det som. Då han på några år gick från att ha rudimentera kunskaper om blommor gick till att planera avancerade rabatter med växter som skulle avlösa varandra i färg och blomningsperiod och där han till slut valde att bygga ett gigantiskt växthus, allt medan han talade om rosors namn på latin.

Engagemanget, inser jag, har nog alltid funnits där. Föremålet för intresset har förmodligen växlat genom året. Han var en ilsken motståndare till kärnkraft på 1970-talet, en inte alldeles lätt position med tanke på att han var hög chef inom stålindustrin. Han var tidigt intresserad av miljöfrågor och jag minns det som att Rachel Carsons berömde bok ”Tyst vår”, var en av hans väckarklockor.

Så blev han sedermera politiker, morfar och numera hästgårdsägare. 
Vi möts i dag mer eller mindre dagligen i sociala medier och då och då har vi Facetimesamtal. 
Och pappa är alltid den jag känner som är först att ha nya saker som föds inom Applefamiljen.

När det verkligen har gällt, när mitt liv känts ytterst svårt, 
då har han tryggt famnat mig och sedan, när mitt liv fungerar, 
så brukar han befinna sig på en viss faderlig distans. 
Men jag vet att hans kärlek finns där, ända sedan den där midsommardagen 1959. 
Och kärleken är ömsesidig.

Tack pappa för livet. Tack för att du finns. Tack för att du är du.