charlotterudenstam

Njuter du av livet som dig? Då slipper du kravet på att vara perfekt.

Jag har lyssnat på flera TED-klipp där Brené Brown talar om sårbarhet. De träffar rätt i mitt hjärta. Nu ser jag att hon har skrivit en ...



Jag har lyssnat på flera TED-klipp där Brené Brown talar om sårbarhet.
De träffar rätt i mitt hjärta.
Nu ser jag att hon har skrivit en bok om gåvan av att inte vara perfekt.
Det skulle vara så härligt att träffa henne i verkliga livet!
“The gift of imperfection”. Så wow, i mina öron!
Läs verkligen det här blogginlägget. Det handlar om modet att vara du... med allt vad du är. Och att det är du och ingen annan som måste börja älska dig precis som du är just nu.
(Och först bugar jag och niger för Brené Brown som uttrycker det så bra!)


I en massa år strävade jag efter att vara perfekt, i alla mina roller. Det gick väl så där... eller rättare sagt... jag var rätt duktig på det. Jag skrev bra saker, bakade goda bullar, var en sjyst hustru och en kärleksfull mamma.
Men det var ändå utmattande. Att hela tiden sträva efter att vara ännu duktigare. Att bli diamanten. Att förtjäna kärlek.


I min Adventsbok 2012 beskriver jag hur kristallen sprängs... alltså när jag kom på att det jag strävade efter inte alls var jag. Jag hade strävat efter att bli en diamant, att bli perfekt, på andras villkor. Vilket uppvaknande det var att upptäcka det! Ont gjorde det också.
För vem var jag och vad skulle jag sträva efter att vara utan bilden av den perfekta diamanten.

Vem var jag egentligen? 
Vem var jag bortom roller, bortom strävan, bortom längtan att bli accepterad? 
Vem var det avskalade jag? 
Den nakna Charlotte?

I många år tänkte jag saker som “Jag är aldrig tillräckligt bra..” och “Vad kommer andra att tänka...” och “Så kan man väl inte göra”?
Och då kan jag fråga mig - och det frågar sig Brené Brown också: 


Varför fortsätter vi att sträva efter att var perfekta, när det egentligen inte finns något som är perfekt? 

Och... tänk efter nu... gillar du verkligen helhjärtat människor som framstår som perfekta?
Nja, sanningen är att i alla fall att jag dras mer till människor som är autentiska och jordnära, och det visar också forskning. 

Vi älskar det äkta och vet att livet kan vara struligt och inte alls perfekt.

Brené Brown säger: Vi dras till att vara perfekta av ett enkelt skäl: Vi tror att det kommer att skydda oss. Om vi verkar perfekta i alla aspekter, så kan vi minska risken att känna den smärta som skam, skuld och dömanden ger.

Vad Brené Brown kommer fram till är alltså att strävan efter perfektionism är en sköld mot smärta. Det knäppa är att skölden samtidigt är det som hindrar oss från att bli sedda. Det kanske är den där skölden som är vårt största hinder?


Detta talar så till mitt hjärta eftersom jag verkligen strävar efter att vara autentisk att vara 100% Charlotte. Det jag märker är att när jag släpper skölden och visar mig som jag är uppfylls jag så småningom av kärlek. Inte direkt... men efter ett tag. 

Min insikt är att det är en enda person som har ansvar för det här kärleksarbetet är jag själv! Jag måste börja med att älska mig. Och det gör jag nu... (nästan hela tiden).

När jag visar mig som jag är, händer det givetvis att människor tycker att jag är för mycket, jag möter motstånd, jag blir rädd... men om jag då står kvar... då kommer jag över på andra sidan... och möter mer kärlek. Det är rätt magiskt. 

Det handlar om att ta mig igenom motståndet... att gå från ...men vad ska andra tycka och tänka... till... jag är okej som jag är... jag kan älska mig själv även om andra tycker jag är för mycket...

Det är den resan jag gör.


Det är vad jag försöker beskriva på den här bloggen och i många andra sammanhang.


Du kan tänka så här: Vilken är den största risken... att strunta i vad folk tänker om dig... eller släppa hur du själv känner och tror... att du lämnar dig själv? 

Alltså: Är det bättre att människor älskar den (osanna) bilden av dig, de roller du spelar upp för att bli älskad, än att de älskar den som verkligen är du?

Hur blir vi då tillräckligt modiga, hur får vi tillräckligt mycket medkänsla med oss själva för att kunna omfamna vår egen imperfektion och verkligen känna att vi är okej som vi är... att vi är värda att få kärlek, glädje och vara en del i ett sammanhang? 


Varför är så många rädda att deras sanna jag ska bli sedda? 



(Jag var livrädd, jag trodde att om jag visade vem jag egentligen var så skulle alla lägga benen på ryggen och springa... så därför spelade jag teater i många år. Jag kände mig tvungen att dölja vem jag var för att åtminstone någon skulle stanna vid min sida.)
Varför låter vi det andra eventuellt tycker spela så stor roll?

Detta har Brené Brown kommit fram till efter att ha studerat sårbarhet, skam och autenticitet i ett decennium:

"Alla människor behöver kärlek och en känsla av att höra samman. Vi är biologiskt, kognitivt, fysiskt och andligt  i behov av att älska och bli älskade. 

När de behoven inte möts, så fungerar vi inte som vi ska. 
Vi bryter ihop. 
Vi faller samman. 
Vi slutar känna. 
Det gör ont i oss. 
Vi sårar andra. 
Vi blir sjuka.
Det finns givetvis andra orsaker till sjukdom, att vi inte känner något, att vi blir sårade, men frånvaron av kärlek och en känsla av att höra till kommer alltid att leda till lidande.

Jag kom fram till att det enda som skilde de män och kvinnor som kände sig älskade och att de hörde till från dem som inte gjorde det var en enda sak: 

Det var känslan av att de hade ett värde.
Det är så enkelt och så komplicerat som så här: 

Om vi till fullo vill uppleva kärlek och att vi hör till, så måste vi tro att vi är värda att få det! 
Den stora utmaningen för oss är inse att vi har det värdet nu, just nu när du läser detta. Och att du känner att du är värdefull ställer inga som helst krav på dig. Du kan välja att känna dig värdefull NU:

Det finns många som krånglar till det för sig. De menar att de först måste uppnå något för att känna sig värdefulla: till exempel att de ska gå ner 20 kilo, att de ska bli gravida, hålla sig nyktra, om alla tycker de är en bra förälder, om de kan hålla i hop sitt äktenskap etc.


Men kärnan är denna: Du är värdefull nu. Inte om... Inte när... Du är värd kärlek och att höra samman nu. I denna sekund. Precis som du är.


Om du släpper det där med att du först måste fylla en lista av saker så gör du resan från: “Vad kommer folk att tänka”... till “Jag är tillräckligt bra.”


Varje resa börjar med ett första steg och det första steg jag tog … och som du också behöver ta... är att vara modig.
Det engelska ordet courage, kommer från det latinska ordet cor som betyder hjärta. Och från början hade ordet betydelsen “att säga vad man tycker genom att berätta om allt man har på hjärtat.
Så försök att se det där med mod som att det handlar om att du ärligt och öppet talar om vem du är, vad du känner och vad du upplever. Mod handlar om att visa vår sårbarhet. Om vi vill leva och älska med hela våra hjärtan och agera i världen från en en position där vi känner värda är först steget att tala sanning om vilka vi är. Det är mod!"

Related

älska 1108427710303800655

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item