Den glödande rödheta ilskan.
Jag känner den ända från djupet av min varelse. En ilska som mullrar genom min kropp. Det är som en lavaström av ilska – och av li...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/01/den-glodande-rodheta-ilskan.html
Jag känner den ända från djupet av min varelse.
En ilska som mullrar genom min kropp.
Det är som en lavaström av ilska – och av liv – som forsar
igenom mig.
Jag vill kanalisera ut den i något kreativt.
Jag vill ta vreden till hjälp för att måla världen i kärlek,
släppa sexualiteten fri, låta hela min kraft komma ut och nå världen,
blåsa
omkull något som står i vägen, om så krävs.
Jag vill låta lavan strömma ner för berget, tillåta att den
bränner gammalt, tillåta att den bränner förljugenhet, svek och
Jantementalitet.
Jag vill låta lavan strömma fritt,
se den gnistra i rött,
brandgult och gult,
se den slingra sig neråt dalen,
se grässtråna som står
svedda vid sidan av den både livgivande och förtärande elden.
Jag vill vända mig
uppåt och se mot den klarblå himlen.
Jag vill skrika med samma kraft som dånet
från vulkanen,
som ljudet från innandömet,
som ljudet från lavan som väller fram,
som ljudet från lavan som väller fram,
som inte väger väjer för något.
Jag vill tillåta alla färgerna i mitt liv
och låta dem ta den plats de behöver.
Jag inser att denna djupa vrede,
denna starka eld,
denna
strida ström,
kan förtära saker,
kan skrämma skiten ur någon,
kan få mitt gamla
jag att lägga benen på ryggen,
men jag kan också se att ur detta kan födas
något nytt.
Något som är genuint,
något som är starkt, något som är än
mer livsbejakande,
än mer sexigt, än mer orgasmiskt, än mer livfullt.
För en stund skrämmer mig ilskan.
Jag är rädd att den ska
vara förgiftande eller
att den ska få människor att lämna mig i rädsla
eller helt
enkelt för att de inte orkar med mig.
Men jag vet ju att den röda kraften står
för något annat.
Att jag kan välja att göra något bra av den.
När jag tillåter
den sexuella energin,
livskraften att verkligen bejaka mig och bejaka essensen
i mig.
Kanske är det detta lager av ursinne som står emellan originalet och
kopian,
är det äntligen dags att entlediga kopian, den bleka kopian av mig,
som
så länge fått stå där i mitt ställe.
Här står jag. Hela jag. I all min kraft.
Med alla mina
känslor.
Fast på marken.
Med starkt och glödande kontakt med jorden.
Usch vad jag känner mig svensk när jag läser ditt inlägg. Känner aldrig vrede. Jag blir lite irriterad då och då, mest på poitiker och politiska beslut, men aldrig sådär till vardags. Jag drar mig till minnes den senaste högljudda konversation/gräl jag deltagit i var våren 2011.
SvaraRaderaHehe, men du är ju svensk. Men om du istället ser på din sexuella energi... vad ser du då?
SvaraRaderaJag gör inte den kopplingen, jag definierar inte olika energier på något sätt. Sambon håller på med en del chakran eller vad det heter, det finns några olika i kroppen, men jag kan inget om sånt och är inte så intresserad. Hon lärde sig massa sånt under hennes år, eller om det var halvår, i indien, av alla ställen, i slutet av sjuttiotalet. Duvet sånt där barfotaställe med meditation och rökelse dygnet runt. Hon gick på någon yoga-klass i sthlm några år där, innan yoga var ett vedertaget begrepp i landet. Hos någon "förgrundsgestalt" inom yogasverige. I en sketen 2:a någonstans vid fridhemsplan. Det viktiga är att vi båda känner oss nöjda och tillfreds och att vi kommunicerar om det som känns angeläget. Samt att vi skrattar oss harmynt tillsammans. Det är livet på en pinne. <3
SvaraRaderaFantastiskt!!
SvaraRadera