Jag förstår inte varför så många fascineras av Alex Schulman.

Alex Schulman har fått kontakt med sitt inre barn och kan ta en glass med honom och sin dotter och samtidigt få en glimt av att människorna som passerar också har inre barn.

Grattis!

Men varför engagerar det så?

När jag ser ”Älska mig”, så är det ändå posören som skiner igenom. Mannen som vill bli älskad till varje pris. Och som kryddar framträdandet med ett tårdrypande slut, för att betraktaren åtminstone ska älska det sårade barnet i honom.

Jag tror att Alex Schulman lyckas rätt väl med att få människor att älska den bild av honom han väljer att sända ut till världen. Den självupptagne, socialamedierfixerade och känsliga osedda sonen och älskande pappan.

Han som har ett liv fyllt av i-landsproblem av typen ”Ska jag åka taxi med Håkan Hellström, eller med dem jag lovat skjuts?”

Han som hade en stor, bullrig, oberäknelig och folkkär pappa som han fick leva i skuggan av som barn – en relation som han senare beskrev i boken ”Skynda att älska”.

Han som ägnar ett helt sommarprogram åt att beskriva kärleken till Amanda (ett program som berörde mig).

Han som vecka ut och vecka in samtalar om regisserade delar av livet tillsammans med Sigge Eklund – som också regisserat föreställningen ”Älska mig”.

Nu kan jag inte Alex historia i detalj. Men vittnesmål talar om hans vassa tunga och hans åtminstone tidigare faiblesse för att racka ner på andra i bloggosfären och i teve.

Jag bestämde mig för att försöka skapa en relation till Alex med sommarprogrammet och sedan har jag fortsatt med att lyssna på rätt många poddsändningar med Alex & Sigge. Och nu alltså ”Älska mig”.

Jag ser att Alex Schulman berör. Han har en hel hög med belackare och för små privata krig med personer som Özz Nujen (enligt egen utsago).

Men han har också en väldig massa människor som följer och har följt honom. Som läst om hans pappaskap på Aftonbladets bloggar och som nu alltså väntar in veckans poddavsnitt. Som kanske både älskar och beundrar honom.

Den här kärleken gör mig konfunderad. Vad är det publiken älskar?

Det till synes självutlämnande?

Detta att få bli en del av den öppna delen av Alex Schulmans liv?

Är det uttrycksförmågan?

Småsnacket med Sigge om vilka Instagrambilder man bör lägga ut efter festen?

Eller att vinet tas fram efter det att barnen har somnat på Gotland?

Är det de två medelålders männens berättelser om hur det var att vara söner i skuggan av sina kända fäder och hur den skuggan skapat ett bekräftelsebehov som är svårt att mätta?

Uppenbarligen rör detta en sträng i mig också, annars skulle jag inte skriva det här inlägget. För jag undrar över det där att jag inte faller platt för det som så många andra älskar.

När jag har lyssnat, vecka efter vecka, på Alex& Sigge har jag försökt analysera vad jag hör. Jag upptäcker att man kan möta världen i sociala medier på tre sätt – professionellt, personligt och privat. Det jag upplever är att Alex Schulman låtsas vara personlig, men i själva verket är professionell. Och så funderar jag på om det är så att människor hungrar efter det personliga och väljer att se det och att de samtidigt väljer bort att se att det som släpps ut är oerhört välregisserat?

Men ibland undrar jag. Vem är egentligen Alex Schulman?

Kanske är han en spegelbild av många som älskar eller ogillar honom?

Kanske får han blir en spegelbild av allas våra behov av bekräftelse?

Kanske vi ska tolka titeln på hans show som en uppmaning till betraktaren:

Våga älska dig själv, våga ta kontakt med ditt inre barn, du med?