Men jag får ju ingenting gjort… FEL, FEL, FEL, FEL.

Jag sitter i ett möte och ska beskriva vad jag har på gång.

Listan är lång och jag avslutar med att säga något frustrerat i stil med:

– Jag har ännu inte fixat den och den och den detaljen, jag får ju ingenting gjort.

När det är dags för feedback tittar en av deltagarna strängt på mig och säger:

– FEL, FEL, FEL, FEL – du beskriver möjligen en gammal version av dig själv.

Att säga att jag vill frälsa världen, är att uttrycka det på fel sätt. Det jag vill och ska göra är att dela med mig av mitt bidrag till världen. Och jag vill dela med mig till så många som möjligt.

Jag vill visa att det faktiskt går att lyssna inåt, ta kontakt med hjärtat och känna efter vad som är viktigt och så agera på det. Lita på den inre rösten. Lita på kärleken. Lita på mig själv. Lita på att mitt bidrag är viktigt.

Ordet agera är viktigt. Det är så vanligt med drömmar, tankar, planer, idéer – men utan action händer inget. Och även om allt det där som sker i huvudet är rätt så skönt – de oförverkligade planerna, storslagenheten, livsförverkligandet, energin – så skrumpnar det ihop om det stannar där inne i huvudet.

Jag agerar allt mer. 
Jag går från tanke till handling. 
Jag vågar även när jag möter motstånd. 
Jag tar mitt inre ledarskap. 
Jag står stadig på jorden.

Men ibland känner jag frustration. Jag vill att bollen som jag satt i rullning ska rulla fortare, att saker ska hända ännu snabbare. Med den förväntan kan jag ibland inbilla mig att jag står stilla. Jag blir blind, kanske rentav fartblind.

För var befann jag mig för ett år sedan? Var befinner jag mig nu? Vilken förflyttning har jag gjort? Hur mycket har jag agerat och hur mycket har jag bara drömt, eller tänkt eller sprutat idéer?

Om jag bara stannar upp och reflekterar en liten liten stund, inser jag att jag verkligen har sprungit på mina bollar under 2013 och att jag dessutom befinner mig i en annan position än för ett år sedan. Det kanske är så att framåtrörelsen behöver gå lite hackigt framåt… eller så kanske det är som flera vänner säger till mig: Jag kan inte se mig själv ur andra perspektiv… jag kan inte bedöma hela förflyttningen som har skett… den är det andra som ser… och jag som är blind för.

Så om jag då ändrar perspektivet från frustrationen till att se det som verkligen händer.

Wow, igår blev det klart med boksläppet av 100% Charlotte i Malmö. 12 februari.

Jag har lagt ut krokar för boksläppet i Stockholm på Alla hjärtans dag. Plats ännu inte klar (tips om lokal och samarbeten mottages).

Jag ska tala om boken i ett nätverk i Stockholm 13 februari. 
Jag ska tala om boken på Vattumannens bokhandel den 17 februari (länk kommer senare) och jag ska tala om boken på Nyttoliv i Svedala den 19 februari. Det är verkligen aktion.

Boken är lämnad till tryck.

Jag skriver pressreleaser.

Jag planerar uppföljningsföreläsningar.

Jag skriver listor med människor att bjuda in.

Ja, jag agerar verkligen.

Jag gillar det.

Det är skönt.

Välkommen att möta 100% Charlotte. Jag säger det till dig och jag behöver faktiskt också säga det till mig själv. Det är så lätt att sätta ribban så högt att det inte är möjligt att nå över den…  att se mig som mindre än jag är.