Charlottes veckokrönika 5: Våga följa ditt flöde.

Lägg till bildtext

Programmet ligger bredvid mig på golvet.

Tiderna är noggrant angivna.

Men i rummet pågår något helt annat.

Jag känner in gruppen, tillåter flödet och intuitionen att finnas där och improviserar.

Jag upplever hur verkligheten är så mycket sannare än kartbilden jag ritat upp.

Vad är intuition, vad är det att känna in något, vad är det att följa flödet, att improvisera, att släppa taget, att surrender, att läsa av energin i rummet?

Går det överhuvudtaget att begripligt förklara?

Jag minns hur jag som ung vuxen vill stödja mig på handgripligheter. 

Sanningen var det jag såg och det som kunde bevisas. 

Min värld blev rätt fyrkantig.

Jag tror att jag var rädd för att världen kunde vara något mer eller större. 

Att den skulle ställa nya krav på mig om jag tillät även de delar jag inte kunde fysiskt röra vid att finnas.

Visserligen kunde jag tillåta abstraktionen kärlek att få finnas och jag kunde tillåta en del känslor som jag kände i kroppen. 

Men bortom fanns en mur av rädsla.

Jag avfärdade människor som gick i terapi, som mediterade, som anade saker, jag avfärdade dem trots att jag vid flera tillfällen själv hade haft starka föraningar om saker (som sedan kom att hända). 

Jag avfärdade min intuitiva förmåga, jag avfärdade nejet som skrev ifrån magen, fattade beslut från min rationella hjärna och … långt eller kort i efter hand … kunde jag konstatera att det hade varit smartare att följa den inre rösten.

I dag lever jag i en värld där jag tillåter flödet. 

Jag tillåter att programmet för en kurs är mer som en låda, en trygghet, och med den lådan som bas kan jag – eller vi – skapa något helt annat. 

Vi kan tillåta det att ska som är bra för oss som vistas i rummet.

Det är då det brukar hända som jag kallar magi. 

Det är nästan som att rörelserna i rummet sker helt av sig själva, 

som att vi som leder kursen inte bidrar, 

när det i själva verket är ett samspel, 

där kursledaren, med sin intention är med 

och skapar det rum där magin kan inträffa.

Det är verkligen svårt att förklara det som verkligen händer. 

Det är som att jag befinner mig inne i en djungel 

och kan läsa av alla möjliga signaler, 

somliga av dem sådant som jag inte ens kan peka på, 

och med hjälp av denna avläsning, 

så pekar jag med handen åt det håll som känns vettigt… 

Jag är där med min intuition, med min lyssnare, med mina känslospröt. 

Jag släpper taget om kontrollören i mig, 

jag släpper taget om den duktiga flickan. 

Jag tillåter mig att både vara och ta ut riktningen. 

Det är som att jag badar i gruppens energi 

och ger utrymme åt det som behöver mer utrymme just nu.

Det märkliga är att det ibland, för mig, 

fortfarande är ansträngande att följa flödet 

– åtminstone när jag leder en grupp 

(eftersom det finns en intention om att gruppen 

ska få något jag eller vi har lovat dem). 

Det är som att hela jag, hela mitt energisystem 

(eller kanske alla mina energisystem, vem vet?) 

är aktiverade och jag förvandlas till ett instrument … 

och nu dagen efter, känns det som att systemet behöver vila, 

att ingen del av mig behöver sträcka ut mig för att läsa av någon annan, 

för att läsa av det större flödet som uppstår utanför mig.

I dag en tid för lite mer introversion tror jag, åtminstone ett tag, 

jag följer dagens lite lugnare flöde.

11 dagar kvar till boksläppet. Oj, vad det pirrar.