Veckokrönika 6: Inför en supervecka, med boksläpp och föreläsningar
Den här veckan är så späckad med händelser att jag lätt skulle kunna bli stressad vid tanken. Så jag låter bli att tänka så myck...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/02/charlottes-veckokronika-6-infor-en.html
Den här veckan är så späckad med händelser att jag lätt
skulle kunna bli stressad vid tanken.
Så jag låter bli att tänka så mycket. Jag väljer att vara
och göra istället.
En del saker kan jag till och med göra i varandet. Livet som
en meditation.
Livet just nu känns mycket. Jag ser något jag har kladdat i
mitt anteckningsblock. Det ser ut som något som skjuts ut och som är på väg att
explodera. Eller snarare som att något
ska födas. Intentionerna är satta, det mesta jobbet är gjort, nu ska jag vara i
den här veckan, istället för att göra den så mycket.
Hur mycket ska jag se bakåt? Hur viktigt är det att se
trådarna, livsvindlingarna, besluten, upplevelserna som har fört mig hit?
Ibland tror jag att det är viktigt att betrakta livets väg,
utan att för den skulle förlora mig i det.
Något i mig – eller mycket i mig – har gjort det viktigt
att
skriva en bok om att våga vara sig själv.
Att reflektera.
Att omfamna.
Att se
både skuggan och ljuset.
Att som ett nyfiket barn undersöka känslor som känns
begränsande.
Varför blev det så mycket skam i mitt liv?
Varför var jag rädd att
vara för mycket?
Varför finns denna lust att kommunicera med världen?
Varifrån
kommer den mycket starka övertygelsen om att jag har en livsuppgift?
Vad är det
som gör att jag tror på förändringens kraft,
transformationens kraft, på att
kärleken är möjlig
och att människan i grunden är kärlek?
Men lika viktigt är det att se det som är nu.
Se våren som
föds utanför mitt fönster.
Se snödropparna och krokusarna som kämpar sig upp
genom den fortfarande kalla marken.
Se den blåa himlen och knopparna i träden
som långsamt, men bestämt börjar svälla. Detta samtidigt som människan gör (och
ibland förstör).
Så denna supervecka ska jag se till att kunna vila i steget.
Att göra alla de där sakerna som behöver göras och som jag har längtat så
efter.
Men att göra dem och andas samtidigt.
Att göra dem och uppleva det som
pågår.
Att göra dem och njuta av det jag möter.
Att fullfölja det som är dags
att fullbordas.
Att äntligen kunna säga: Nu är boken här i världen.
Ta emot
den, på ditt sätt.
Fram till nästa onsdag ska jag visa upp boken vid många tillfällen.
Jag ska prata om den på boksläpp, föreläsningar, samkväm och när
tillfälle ges.
Jag ska njuta av att den är färdig och av att jag är stolt över
att ha den i min hand.
Jag ska ta emot den feedback jag får och njuta av att
jag är jag.
Hoppas att du också får en supervecka!