En läsare möter min bok 100% Charlotte - Ta ditt inre ledarskap.

I helgen mötte jag en man, som köpt ett exemplar av 100% Charlotte redan före den officiella utgivningsdagen.
Han talade så kärleksfullt om boken att jag gick glädjetårar i ögonen och jag undrade om han kunde dela med sig av sina tankar till mig.
Tidigt i morse fick jag det här mejlet (som jag publicerar med hans tillstånd).
Jag är djupt tacksam. För detta visar att boken handlar om läsaren, vilket är min avsikt.


"Hej Charlotte, 
jag har ju lovat att skriva ned något om din fina bok. 
Inte lätt att formulera i stela bokstäver.
 
Men någonting som jag har tänkt på är att du har ett sätt att göra nedslag i många vardagliga begrepp som jag i mitt vardagsliv bara slätar över, eller inte funderar så mycket över, i tron att jag redan har min föreställning om dessa företeelser klara för mig. 

Sedan visar boken mig att att det jag trodde om mig själv var en missuppfattning. 
Ofta ligger det djupare eller förbisedda men viktiga erfarenheter till grund för mina antaganden om min inställning till olika känslor, ofta reagerar jag automatiskt på situationer och andras beteenden. 

Jag stannar ofta upp och inser att jag inte alls har mitt inbillade förhållningssätt till exempelvis svartsjuka, skuld, förnekelse och skam. 

Jag har ofta fördomar om mitt förhållande till dessa saker, och därför är jag inte medveten om de sår som ligger bakom mitt förhållningssätt till dem. 

Dina texter tvingar mig att se mig själv lite djupare än min ofta självgoda bild av mig.
Boken är mycket välskriven, vilket gör att det är lätt att sugas in i och känna empati med dig och de tillstånd du har befunnit dig i. 

Det blir en genväg till att känna detsamma för mig själv. Jag hinner inte värja mig för nya insikter, eftersom min emotionella respons snabbt leder mig till tydliga bilder av mitt eget sårade inre. 

Därför kan en plötslig känsla av kärlek till dig, eller en tår av sorg obehindrat blotta mig själv. Som om jag blygs för min kropp och därför skyler den i spegeln, genom att ha ett badlakan om mig, och när jag plötsligt tappar badlakanet blir varse min självdömande blick och vad som orsakar den.
Som K säger är boken därför viktig. 
Ända sedan Dyers dåliga Sikta mot stjärnorna har jag bara läst ett begränsat antal självhjälpsböcker, men din kan mycket väl vara den bästa jag faktiskt har läst. 

Dina uppenbarligen genomärliga beskrivningar av vad du har mött i livet ger inte bara en möjlighet för mig att känna empati med andra och träna mig i att se på andra med mer kärleksfulla ögon än vad jag ofta gör, de hjälper också att reflektera över mig själv.
Varje kapitel avslutas med en övning där jag, utan att snärjas in i teoretiska resonemang, får större förståelse för mig själv. 

En del av övningarna ser banala ut i sitt sätt att med korta utkastade meningar mana till reflektion, men jag tror att det är ett bättre än att skriva läsaren på näsan med detaljerade anvisningar.
Jag tycker att det är bra disposition på kapitlen. Ju längre jag kommer i boken, desto mer krävs det av mig, eftersom du kommer in på frågor som inte är lika omedelbara. Jag leds in, via min vardag, till saker som ligger bakom ögonlocken. Därför förblir boken lättläst och inte mystisk och nischad.
Detta borde bli en bästsäljare. Det kommer det väl inte att bli eftersom du inte har tillgång till de stora förlagens marknadsavdelningar eller till de rätta tv-sofforna, men jag får vara glad för den spridning som sker. 
Chanserna är också goda att den blir långlivad, som en kultbok nästan, eftersom den är så ärlig och inbjuder mig som läsare att vara detsamma. Jag tror att sådant vinner i längden. Jag vet inte om dessa reflektioner är av en typ du är intresserad av. Jag bär din bok med mig som en sorts handbok, så jag återvänder ju ofta till den. 

Säkert har jag något mer att säga någon gång, som jag inte tänker på just nu denna tidiga morgon. Jag älskar dig! Pusssssss"