charlottecronquist

Hur skulle livet vara utan skyhöga krav på mig själv? Jag prövar en stund.

Jag. Helt enkelt. Nu ska jag andas en stund. Eller leka något kul. Hon tittar på mig med vänliga ögon. Det är som att hon ser rakt ...



Jag. Helt enkelt. Nu ska jag andas en stund. Eller leka något kul.

Hon tittar på mig med vänliga ögon. Det är som att hon ser rakt in i mig.
– Du är redan framme, skynket har fallit. Allt du behöver göra är att vara du. Du behöver inte kämpa längre, du behöver inte bevisa något längre, du behöver bara möta livet och världen som du.
Oj då.

Som jag har kämpat i mitt liv. Som jag har försökt visa mig värdig, bevisa att jag har ett värde. Som jag har levt med övertygelsen om att det inte riktigt duger att vara jag. Jag har lagt på mig ett tungt ok …
Jag ska ha alla svaren.
Jag ska ha tänkt ut det mesta i förväg.
Jag ska förstå allt som alla säger till mig.
Jag ska ha koll på allt och förstå alla referenser och vad alla syftar på när de säger något kryptiskt eller när de kommer med metainformation.
Jag ska intuitivt förstå vad andras hjärtan säger. Min energi ska räcka till för att hela andra. Jag ska klara allt jag ger mig in på.
Jag får aldrig misslyckas, känna mig trött, missmodig.

När jag bryter mot detta inre kontrakt, så sjunker jag ihop och känner mig värdelös. Tänker att nu dör jag, nu kommer alla att lämna mig, nu har jag slutligen bevisat mig värdelös.

Jag är värdelös när någon blir det minsta besviken på mig.
Jag är värdelös när jag inte lever upp till andras (o)uttalade förväntningar på mig.
Jag är värdelös när jag inte orkar fullfölja alla de saker jag planerat.
Jag är värdelös när jag ber om hjälp.

Att jag kan säga det här beror på att detta håller på att släppa taget om mig – och att jag är medveten om att jag inte har släppt det helt. Någon kommer med en liten kritisk tanke till mig och jag bara sjunker ihop. Som att jag måste vara oantastlig för att ha rätt att leva överhuvudtaget. Och all den här pressen lägger jag på mig själv.

Jag tittar på kvinnan med de vänliga ögonen. Hon ser mig. Jag behöver inte ha några svar. Det enda hon önskar är att jag vågar känna det som är och möta världen med lekfullheten hos ett barn. Jag behöver inse att jag har gjort läxorna nu och att jag inte behöver vara duktig längre.

Plötsligt inser jag att min första ingång till 100% Charlotte-boken var en stark ilska och där det första utkastet jag skrev handlade om att inte längre behöva vara duktig. 
Jag kanske ska leta i datorn och se det där arga, arga, manuset… eller inte. 
Vad det visar är att jag varit det på spåret länge. 
Att släppa duktighetskravet på mig själv och tillåta mig att ställa frågan: 
Men, hur gör jag det? 
Och inte dö av att inte ha ett välformulerat svar.
Nu ska jag ut och leka en stund. L
eka med livet. 

6 dagar till boksläppet. 

Related

livet 538192736529187599

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item