Nymphomaniac: Riktigt sevärd film.

Trots att jag har läst att filmen ska vara intressant och bra, har dess rykte ändå gjort att jag har en del farhågor.

Vad har von Trier, som varit lite av enfant terrible i filmvärlden, nu hittat på?

Jag har läst om bortklippta sexscener, om porr, och om att den nedklippta versionen är nästan fyra och en halv timme lång. Kommer jag att somna? Kommer jag att förskräckas?

Icke. Jag är med från första bilden till den sista och när jag stiger ut hade jag velat se också den censurerade timmen.

Lars von Trier och Zentropa har verkligen lyckats att få mycket förhandspublicitet kring Nymphomaniac.  Bra jobbat, grabbar. När ryktet om filmen nådde mig, lade jag den givetvis på ”måste se”-listan.  Vad skulle filmen säga mig, som funderat och skrivit så mycket om sex och skam?

Medvetet låter jag bli att läsa recensioner innan jag skriver detta. Kanske detta innebär att jag missar smarta filmhistoriska referenser, men det gör mig inget. Jag funderar i stället på vad filmen säger mig, utan att oroligt snegla på proffstyckare.

En svårighet med att beskriva von Triers film, är att det är frestande att berätta saker som skulle kunna spoliera upplevelsen för dig som ännu inte har sett den. Jag ska försöka hålla mig i skinnet.

En kvinna, Charlotte Gainsbourg (Joe) ligger blödande, avsvimmad i en stadsgränd. En åldrad Stellan Skarsgård (Seligman) finner henne och tar henne hem och låter henne berätta sin livshistoria, kapitel för kapitel. Det är en berättelse om en kvinna som tidigt upptäcker njutning och som har en närmast outtömlig sexuell lust. Att tillfredsställa lusten får högsta prioritet.

Det är ett intressant samspel mellan Seligman och Joe. Hon har levt livet genom köttet och han genom böckerna och deras väldigt olika världar möts. Hans metaforer för livet hjälper henne vidare i sin livsberättelse.

För mig blir ett tema i filmen en man, Seligman (som visst ska betyda lycklig man), som låter blir att leva sitt liv. Som låter böckerna och den bokliga bildningen ta själva livets plats. En man som kanske är för feg, rädd eller för försiktig för att verkligen leva och för att känna. En man som har teoretiska idéer om vad livet är och vad njutning kan vara. I det åldrande ansiktet ser jag då en djup naivitet och en tillbakaträngd längtan och jag sörjer på något sätt hans oförmåga att leva i sin kropp.

Men huvudtemat är ändå Joes väg från att som litet barn upptäcka vilken njutning hennes fitta kan ge henne, genom möten med tusentals män, till påtvingade möten i  självhjälpsgrupper för sexmissbrukare och vidare till försök till att självständigt välja hur hon vill leva och förhålla sig till sin starka lust.

Joe jämförs med en tiger som är omöjlig att mätta för en man. 
Hon behöver mer, mer, mer… och väljer också att skaffa det hon behöver. 
Där tonåringen raggar män på löpande band, förbrukar män, räknar skalper och förklarar krig mot kärleken, söker den vuxna kvinnan sensationer som kan mätta hennes hunger. 

Hennes tiger kräver hela tiden nya maträtter och hon är verkligen beredd att sluka dem alla, oavsett konsekvenser för sitt liv.

Jag skulle kunna säga att Joe är luststyrd. 
Att hon väljer sin väg, väljer sitt öde, väljer sina steg. 
Jag skulle kunna säga att hon är en fullblodsegoist som gör det. 
Eller så skulle jag kunna säga att hon gör saker som många män genom tiderna har kunnat göra, utan att någon har blinkat med ögonen. 
Hon vågar välja sig själv. 
Hon blir en provokation för att hon bryter mönster. 
Hon gör det som få kvinnor vågar. 
En konsekvens blir att hon tillåter sig att bli stigmatiserad av samhället.

Jag tycker det är uppfriskande. 
Jag skulle gärna sitta och samtala om sexualitet efter att ha sett den här filmen. 
Jag skulle vilja tala mer om kopplingen mellan sexualitet och skam – och vilka förväntningar vi har på kvinnor och män i det här samhället. 
Jag skulle vilja ställa frågan: Hade någon ens velat se filmen om Joe hade varit en man? Och om Joe hade varit en man, hade han bara avfärdats då, som det klassiska skällsordet ”män är djur”? 
Visar den här filmen hur olika värderingar kring mäns och kvinnors sexualitet fortfarande är. Just det där sistasvarar jag, utan vidare samtal, ja på.

Jag läste i en artikel inför filmen att Seligman och Joe kan ses som två olika aspekter av von Trier själv. Så är det kanske. Men kanske detta är motsatser som finns i fler än von Trier. Kanske många av oss har en olevd del och en annan som verkligen vill njuta livets alla frukter, även om omgivningen höttar med nävarna och hotar med helvetet.

För trots att Seligman lyssnar, säger sig förstå, vill höra mera, kopplar han flera av Joes upplevelser till de nedre makterna. 

Och frågan är om det är den stämpeln en riktig kåt kvinna får. Att hon är en jävel?