Så snabbt blir svenskar superkramare.

Här får jag en KNH.

Jag läser i The Local, om de märkliga svenskarna som kramas så mycket.

Fnisset bubblar upp genom min kropp.

Det finns mycket jag känner igen… men så märker jag en skillnad inuti mig, en skillnad som har utvecklat sig de senaste åren.

Svensken ses ju som en person som är svår att komma in på livet. Som kan vara lite korthuggen och ha svårt med småprat och att vara social. Men som samtidigt, allt oftare kramar den hen möter… och snabbt får personer i sin omkrets som blir HFF:are. Hur går det här ihop.

The Local beskriver hur det brukar gå till.

Två killar möts för första gången i ett socialt sammanhang. De hälsar på varandra med nickar eller ett handslag. De samtalar en stund (eller är på samma fest), när de skiljs åt så kramar de om varandra. De har nu blivit HFF:are, hugging friends forever och i framtiden kommer de att kramas varje gång de möts, förmodligen två gånger, när de kommer och när de går.

Artikelförfattaren Oliver Gee är australiensare. Och han tycker det där med kramandet är jobbigt. I synnerhet som det förväntas att han ska krama män. Han brukar sträcka fram handen till dem han möter och det har, entligt honom själv, get honom rykte om sig om att inte vara en kramare.

”– Kommer jag att få en kram den här gången, Oliver, säger de så hotfullt som den svenska accenten tillåter. ”

Oliver har pratat om fenomenet med HFF och den svenska kramen med andra som är uppvuxna i andra länder en Sverige. En fransyska har observerat fenomenet:

– Det är inte själva kramandet jag tycker är konstigt, det är sättet de kramas på. Det ser ut som om de hatar att göra det, som hedervärda svenskar gillar de inte mänsklig kontakt. Det finns alltid något märkligt panikartat i blicken som säger: Varning, jag kommer strax att krocka med en annan mänsklig varelse, sa hon till Oliver Gee.

Det är här jag upptäcker skillnaden. Under senare år har jag studerat kramen och sett många typer av kramar. 
Det finns kyrktornskramar, nästan utan kontakt, 
det finns den enarmiga tonårskramen som säger ”Jag vet att det hör till att jag kramas, så jag gör det… nästan … för att vara med i det sociala spelet”, 
det finns straxförestängningsdagspåkrogen-kramen med rätt taffliga inviter till sex i de famlande berusade rörelserna… ja och många fler.

De kramar jag älskar är de som jag numera skulle kalla JoyRide-kramarna. 
De pågår minst tre andetag, minst 20 sekunder, så att oxytocinet, välmåendehormonet, ska hinna slå på. 
I dessa kramar möts hela kroppen, den som är längre knäböjer något för att komma i höjd med den kortare, hjärttrakterna möts och båda andas lugnt och känner närheten av en annan kropp. En mardrömskram för dem som fransyskan beskriver, men helt underbar för dem som börjat uppskatta närvaro, närhet och att njuta av nuet.

Därför får jag allt fler KNH-vänner, krama nära hjärtat- vänner. 
Men här gäller det verkligen att se upp. För liksom Oliver Gee föredrar det fasta handslaget, finns det många som föredrar HFF-kramen, den som finns där, men som på intet sätt säger något mer om intimiteten än att vi har setts förut…

Oavsett älskar jag kramar.

Kramar

Charlotte

PS: Om du kommer till The JoyRide Mingel i Malmö i morgonkväll - så lovar jag dig en KNH... om du vill... Här kan du läsa mer.
Och om du vill ägna en hel helg åt läkande beröring häng med på The JoyRide Touch. I Göteborg 5-6 april, i Stockholm 12-13 april och i Malmö 3-4 maj.

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 27.