Veckokrönika 10: Se över ditt sätt att konsumera. Nu!

”Folket på Påskön dog för att de högg ner träd för att kunna resa sina statyer och plötsligt inte kunde bygga fler båtar. Vi lever likadant.”

Så skriver Albert på Twitter apropå Karin Bojs alarmerande artikel i Dagens Nyheter igår.

Koldioxidhalten i luften har aldrig varit högre än nu – åtminstone inte på 800 000 år.

Och de som säger att detta beror på naturliga variationer, eller saknar samband med människans konsumtion, stoppar inte bara huvudet i sanden, de ljuger också för sig själva (kanske för att motivera att hålla upp den egna konsumtionen?)

Jag lever i övertygelsen om att människor har fria val och att jag i varje ögonblick kan välja vad jag ska göra (men även vad jag ska känna och var jag väljer att lägga min uppmärksamhet). 

Jag kan välja att ta bilen eller inte. 
Jag kan välja ekologiskt eller inte. 
Jag kan välja att ta flyget eller inte. 
Jag kan välja att äta kött eller inte. 
Jag kan välja att köpa mycket eller inte.

Ju mer osäker jag är på mig själv, 
desto lättare är det att göra val som kan handla om att höja känslan av status eller stärka självförtroendet. 
Som om ett par nya jeans, rätta bilen eller senaste surfplattan 
egentligen påverkar vem du är…

Jag kan känna att jag måste en massa saker, 
eller vill en massa saker och att jag har rätt att göra det, 
utan att tänka på konsekvenserna. 
Enligt logiken: ”Jag röker, med min kropp kommer inte att skadas av det, 
och om det ändå sker har jag haft så kul när jag rökte att det var värt att få kol, lungcancer eller ett förkortat liv.” 

På samma sätt kan vi se det med vårt förhållande till det yttre, till planeten. 
”Det är självklart att jag ska få åka till Thailand vår och höst och åka och shoppa i New York inför julen.”

Som om dessa konsumtionsmönster inte spelar en roll? 
Som om mitt bidrag till temperaturhöjningen på jorden är försumbar.

Samtalade med ett av barnen igår, som gjorde analysen att ju mer någon tjänar, desto mer konsumerar denne, och i slutänden, blir allt mer miljöbov… så hur ska medelklassen (den allt större gruppen av jordens befolkning) se en koppling mellan sina ”konsumtionsbehov” och värmen på jorden?

Jag kan bli uppriktigt ledsen när jag hör någon vars livsstil består i så där 100 resdagar med flyg per år och det kommer en snöstorm i New York, raljant säger: 
”Och så pratar de om global uppvärmning, haha”.

Vem är omedveten om att isarna smälter? 
Vem är omedveten om att önationer i Stilla havet håller på att drunkna? 
Vem är medveten om, som Albert antydde i sin tweet igår, 
att vi håller på att såga av den gren vi sitter på?

Och hur kan miljöfrågan, mänsklighetens framtid, vara en fråga som ibland är på modet och ibland inte? 
Något vi kan ignorera samtidigt som vi konsumerar oss fram till ett sönderfall som kanske är omöjligt att stoppa?

Det är viktigt att se, menar jag, att det inte handlar om jordklotet. 
Det klarar sig alltid. Mänskligheten, däremot, kan bli en intressant parentes. 
Är vi inte värda mer?

Jag menar alltså att det finns ett samband mellan kärlek och att ta hand om sig själv och jorden och ett negativt samband mellan rädsla och att missbruka jorden. 
Det är ett av de bärande skälen till att jag jobbar med kärlek… att jag vill vara omgiven av människor som är så trygga i sig själva att livet inte tycks hänga på vilka prylar man äger.

Vilket personligt ansvar är du beredd att ta?

PS: Är då jag själv perfekt? Nej. Självklart inte. Men jag drar små strån till stacken och jag menar att det är viktigt att vi var och en gör det. Vi kan konsumera medvetet (och mindre) och smartare. För vill du vara kvar på Påskön, när maten är slut och virket till båtarna sedan länge är uppbränt?

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 17.