charlotterudenstam

Vårkänslor... livet återvänder äntligen.

Jag sitter framför datorn och känner mig lite nipprig. Hela min kropp längtar ut. Det är som att den känner våren komma krypande, hur...



Jag sitter framför datorn och känner mig lite nipprig.
Hela min kropp längtar ut.
Det är som att den känner våren komma krypande, hur saven stiger och hur närande det är att låta vårsolen smeka huden.

I går kände jag mig fortfarande lite hängig efter influensan. Åt lunch med en god vän, och var sedan tvungen att vila. Cykelturen var lite mer än kroppen klarade av. 
Håglöst tog jag ett bad. Tröttheten i kroppen var påtaglig. Kände mig bara något vederkvickt av badet. Tyckte lite synd om mig själv. Den bristande orken. Allt på listan som väntade.
Ut ur badet klev jag gråtfärdig. Ensammast i världen.
Fick en kram av maken.
Kände mig ändå ensam i världen. Trots den fina lunchen. Trots badet. Trots kramen.
Det var en liten Charlotte, utan ork som satt där på seneftermiddagen.
Orka genomföra en workshop. Orka. Bara vid tanken sipprade den sista energin ur kroppen och jag kände tårarna brinna precis bakom ögonlocken.
Maken sa: Men, du orkar ju inte. Vi ställer in. Du är inte riktigt frisk än.
Lättnaden var enorm.
Så ringer telefonen. En journalist jag högaktar ringer. Hon vill intervjua mig om orgasmer. Jag tackar ja. Upplivad, men ännu sårbar, ännu tvivlande, ännu liten. Världen är så stor och jag är så trött, liksom.
Jag öser ut lite tårar i en hemlig grupp på Facebook. Får omedelbart ett sms från en vän, som inbjuder mig till en stilla promenad i Kungsparken.
Jag äter en macka och blir skjutsad till parken av maken. Möter detta gnistrande träd, som kanske är något slag körsbärsträd. Det står där i sin vita dräkt omgiven av ännu sovande träd. Det är såå vackert och det är som att det bidrar till att jag känner min egen sav stiga.
Vi spankulerar fram där i parken. Det är kallt i vinden och ändå är våren här. Det känns hoppfullt.
Om en stund vill jag åka ut till Stenshuvud. Se om vitsippstiden har börjat. Är backsipporna framme? Inser att det är kallare där borta vid Österlen, men det höga himlen kallar mer än den brukar. Och kanske är det just så jag behöver få livet tillbaka efter den tillfälliga dippen?





Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 29.

PS: Jag får ju massor av bevis på att jag finns. Som i det här blogginlägget där Annika Andebark skriver så vänligt om mig. Det värmer, även om också jag känner mig trött och frusen ibland.


Related

livet 5976192970327498218

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Jag kan verkligen förstå det du beskriver. Jag kan känna så nu när våren kommit. Ljuset, solen och allt som jag egentligen älskar - blir för mkt och jag kan bli lite deppig av bara det.
    Ljuset gör att jag på ngt konstigt vänster känner mig blottad.
    Men det brukar gå över - nästan samma visa, samma tid på året.


    Kram

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam29 mars 2014 21:40

    Det kanske är så, att livet är cykliskt, att året är en spegling av oss på något sätt. <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item