charlotterudenstam

Föräldravrålet: Dimridåerna som jag valde att se för att slippa ta miljöansvar.

Häromveckan fick jag en förfrågan från Föräldravrålet om jag ville blogga om mitt miljöengagemang, apropå det här blogginlägget.
Det gjorde jag självklart.
För jag tycker att det är så viktigt att vi lämnar ett fungerande jordklot till våra barn och barnbarn. Jag är gärna med och vrålar många gånger för miljön. Med kärlek i rösten.
Här är inlägget jag skrev till Föräldravrålet.


1984 befann jag mig på Filippinerna. Jag dök bland korallerna och fick en oslagbar skönhetsupplevelse. Jag var omgiven av tiotusentals fiskar i fantastiska färger. Det var som att, för en stund, uppleva paradiset på jorden.
2011 återvänder jag till Asien. Jag bor på en liten ö som kallas Coral Island, jag sätter på mig cyklopet och möter döden. Jag uppskattar att 90 procent av alla korallerna var döda och fiskarna lockades fram med vitt bröd.


Bilderna är från Thailand 2011. Ser du fisken? Som att besöka en kyrkogård.

Det gick verkligen inte att blunda för den miljöförstöring som skett på bara 25 år. Det var som att gå från en urskog med mångfald till ett kalhygge. Där satt jag i det som skulle vara paradiset och plågades av döden under ytan. Jag plågades också av plastflaskorna som guppade i vattnet och alla spår av människans konsumtion och av mitt eget bidrag till detta.

Jag var en sådan där som hade tygblöjor på barnen innan det var modernt. Det hände att jag följde med min pappa till obskyra lokaler för att köpa ekologiskt i början av 1980-talet. Jag gick till hälsokosten för att köpa diskmedel och toapapper som inte var klorblekt. Jag såg misstänksamt på människor som drack coca-cola eller köpte varor från andra multinationella företag.

Men sedan hände något. Jag orkade inte riktigt. Jag blev så ledsen över att se vad vi gör med Moder Jord. Jag minns våren 1988 då jag gick runt med barnvagnen i Stockholm och mötte den explosiva grönskan och hade domedagstankar på insidan. Är detta den sista våren? Sälarna dog på sommaren och alarmerande rapporter som smältande isar och andra exempel på vår rovdrift sipprade igenom mitt mammafilter.

Jag satt på jobbet omgiven av miljöjournalister. 
Jag kunde känna en hopplöshet i att de rapporterade om allvaret och att de flesta bara slog bort det. 
Jag hörde hur många människor som helst nonchalera frågor om miljön och senare klimathotet.

I min nära värld hade jag föräldrar som odlade biodynamiskt och vänner som åkte kollektivt och när jag zoomade ut såg jag dimridåerna som så många omgav sig med.
Så under många år orkade jag inte riktigt se det. Jag blev lat. Jag blundade. Jag köpte visserligen mitt ekologiska mjöl, i vardagen gjorde jag förmodligen fler medvetna val än majoriteten – men jag kände ändå att jag inte riktigt bidrog med det jag kunde.

Nu går det inte att blunda längre. Dimridåerna behöver blåsas bort. Jag – och alla andra – behöver se vilka konsekvenser våra konsumtionsval får. Jag blir så trött på dem som säger: ”Men alla andra skitar ju ändå ner, så det spelar ingen roll vad jag gör…” eller ”Åk till en storstad i världen och se hur det ser ut där, vi gör redan mycket i Sverige.”
Men vänta lite nu.
Allt som befinner sig på Moder Jord är ömsesidigt beroende av varandra. Zooma ett ögonblick ut från jorden och se oss från universums perspektiv. Den lilla blå planeten. Vi är här tillsammans. Vi är som en organism. Det betyder att allt jag tänker och gör spelar roll – och det samma gäller för alla andra.

Och frågan är: Vill vi att mänskligheten ska bli en liten intressant parentes i jordens historia. Eller är vi värda något mer? Jag menar att vi är det. Därför är miljöfrågan egentligen den enda viktiga frågan. För vilka jobb ska vi kämpa om när vi inte längre kan leva på jorden?

Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och coach. Hon vrålar för alla som ännu är höljda i dimma, för sina barn, kommande barnbarn och för varje grässtrå på Moder Jord. Hon vrålar för förståelsen om att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra.


Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 46.

Related

världen 1780214796081673922

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Håller helt med dig Charlotte. Alla måste ta eget ansvar för att kunna, som du skriver, lämna ett fungerande jordklot till våra barn och barnbarn.

    SvaraRadera
  2. Om vi alla gjorde lite så skulle det bli mycket bättre. Vågar knappt tänka på hur det kommer vara när våra barn är över 60...

    SvaraRadera
  3. charlotterudenstam15 april 2014 22:33

    Och jag tänker att vi alla kan bidra på något sätt... som att konsumera på ett mer ansvarigt sätt.

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam15 april 2014 22:34

    Jag är optimist, tror på människans vilja att överleva... och jag tror att kärlek är en bra väg.

    SvaraRadera
  5. charlotterudenstam15 april 2014 22:34

    Lite så kan jag känna också.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item