charlotterudenstam

Baksmälla. Hur mycket kärlek kan jag ta emot?

Jag fick sådana fina ord i sociala medier i går. Några exempel: ”Du är min idol och min medsyster på samma gång.” ”Du är så häf...



Jag fick sådana fina ord i sociala medier i går. Några exempel:
”Du är min idol och min medsyster på samma gång.”
”Du är så häftig Charlotte! Du förtjänar massor av framgång och uppmärksamhet för det enorma arbete du lägger ned på att vägleda och inspirera andra. Du är en stor förebild för mig.”
”Det är som att jag hela tiden får se en ny större Charlotte kliva fram, mitt framför näsan på mig. Jag fattar det inte riktigt ännu. Hur mycket mer finns det i denna varelse egentligen? Stum av beundran. Hallå SVT, när ska ni värva henne innan någon annan smart tevekanal gör det???”
”Tack för att jag fick vara med. Vilken healing, vilken känsla, så mycket kärlek. ”

Det handlar så klart om ”Från Sverige till himlen” som spelades in i början av veckan och som sänds i höst. Flera av mina vänner har varit med och bidragit till SVT-programmet, genom att delta i filmade ceremonier och ritualer.
Och så får jag den här typen av feedback.

På något ställe svarade jag: ”Jag känner mig gråtglad”. 
Alltså jag blir rörd till tårar av den positiva feedbacken, 
jag lyckas ta emot den, 
men sedan är det som att det blir för mycket. 
Jag vänder mig åt ett annat håll.

Hur mycket glädje och lycka och bekräftelse kan jag ta emot innan jag får baksmälla?

Jag minns för en rad år sedan när jag ofta ledde kurser för personer som ville känna sig tryggare med att stå inför grupp. Med mig hem hade jag lappar med deras feedback om vad jag hade gjort bra och vad som kunde bli bättre. Jag fick genomgående starkt positiv respons. Jag läste lapparna, jag gladdes, jag kände mig längst upp i berg- och dalbanan. Sedan tog det max fem minuter innan jag hade åkt allra längst ner igen.

”Det hittar säkert bara på.” 
”Det skriver så bara för att vara snälla”. 
”Jag är i själva verket värdelös”. 

Det var en snabb nedåtgående spiral jag hamnade i, 
som slutade med att jag i timmar kände mig som en liten lort.

I dag har jag lättare att ta emot feedback av alla sorter. 
Jag känner mig inte längre som en ballong som det lätt går att sticka hål på. 
Jag kan känna mig nöjd och glad mycket längre. 
Jag kan ibland till och med tillåta mig att vila en stund i applåderna. En stund.

Men igår märkte jag hur jag ganska snabbt började vända fokus mot annat, mot sådant som jag skulle kunna uppfatta som misslyckanden. 
Jag tittade på någon och kände avundsjuka. 
Jag tittade på någon annan och kände skuld. 
Jag tittade på en tredje och kände min arrogans. 
Jag tittade mot en fjärde och kände ytterligare någon av mina skuggsidor.

Det är som att mina skuggsidor bara ligger där och väntar på att få leva ut. 
Och det jag lade märke till igår var tendensen till att jämföra mig med andra och därmed känna mig som liten och värdelös.

Det har skett en rörelse åt rätt håll. Förut kunde jag inte ta emot beröm utan att snabbt känna mig värdelös, nu kan jag ta emot den under längre tid, men så ganska snabbt jämföra mig med andra och på det sättet förminska mig själv. 

”Jag är ju i alla fall så mycket mindre lyckad än dem jag jämför mig med.”

Jag skulle kalla det här för en slags baksmälla. Att något i mig ännu inte klarar av att ta emot, utan att hitta något sätt att börja kritisera mig, som om min inre domare är rädd att jag ska drabbas av hybris och tappa markkänningen.

Nu kan jag betrakta det här skådespelet och andas igenom det. Jag blir inte värdelös av att betrakta avundsjukan som dyker upp. Jag kan rikta mig direkt till den och säga:

”Jag ser dig avundsjuka, det är helt okej att du finns, men det är jag som har kommandot här, jag kallar på dig när jag behöver dig.”

Just nu känner jag mig tacksam över att se mina egna mönster och jag tar sakta och läser igenom de fina orden jag mötte igår – och de var betydligt fler än de jag redovisar här. Jag är okej precis som jag är – och avundsjuka, du är en del av mig.

Jag tog en liten tur i min privata JoyRide igår, häng med på en större tur du med, i sommar i Hästveda:)
Jag är 100% Charlotte. Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 76.  

Related

världen 5907133210029796265

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Jag tycker det är otroligt svårt med kärlek och glädje då jag har upplevt det ytterst få gånger... Alla har inte haft "fördelen" att från barnsben och uppväxt att lära sig vad det är. Jag är tacksam för att jag idag åtminstone vet vad känslor är och att vara nöjd är gott nog för mig just idag.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam15 maj 2014 09:28

    Det känns ju som ett väldigt bra och konstruktivt förhållningssätt. En del i detta är att jag är rätt fascinerad av att jag kan betrakta mitt inre skådespel, utan att helt identifiera mig med det. Men jag önskar att jag hade vett att njuta mer ;)

    SvaraRadera
  3. Vett vet jag väl inte om det har med saken att göra, mer att kunna leva i nuet och bara vara i ögonblicket istället för att låta en massa inre spärrar stoppa oss :)

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam15 maj 2014 09:37

    Hehe, vara i nuet är jag faktiskt rätt bra på, även om jag också har en aktiv tankemaskin och jag tänker (hehe) att om jag tillåter mig att se det här mönstret, så kanske jag också har lättare att släppa det? Tycker det är spännande att liksom se vilka tidigare omedvetna mekanismer som drar igång... Läs gärna min senaste veckokrönika där jag filosoferar lite över att vara i nuet: http://lustochliv.blogspot.se/2014/05/charlottes-veckokronika19-slappa-taget.html

    SvaraRadera
  5. :D
    Jag har lärt mig att ta en dag i taget och lita på att min högre makt hjälper mig så allt löser sig som det ska, just i svåra stunder som nu är det dock svårt att släppa taget om sorgen men jag förmodar att där är något jag behöver bearbeta med mitt förgångna eftersom det kommer upp just nu... Vi får det vi behöver just nu och det vi klarar av idag. <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item