charlotterudenstam

Den bittra eftersmaken som kommer när jag varit smart på någons bekostnad.

Känslan av att ge igen kan vara så skön, liksom känslan av att ha rätt och stoltsera med min sanning. Att bara slå in den verbala smo...




Känslan av att ge igen kan vara så skön, liksom känslan av att ha rätt och stoltsera med min sanning. Att bara slå in den verbala smockan i öppet mål, att manifestera att jag vet mycket mer än den andra. Yes. Jag har rätt. Då känns segerns sötma. Då gör jag tillfälligt bort, förlöjligar eller sätter jag mig tillfälligt över den andre. För ett kort ögonblick älskar jag min egen kunskap, snabbhet, min förmåga att hitta just det ordet, det uttrycket som förstummar den andre.

Så kommer den bittra eftersmaken. 
Den kan komma snabbt 
(för att jag möter en sårad blick, 
ett bortvänt huvud, 
ett stelnat ansikte, 
en spydighet som studsar tillbaka till mig) 
eller den kan komma långsammare. 
Känslan av att tilliten tillfälligt är kantstött. 
Vetskapen om att orden inte kan osägas. 
Rädslan för att det snabba smarta hugget kommer att förstöra relationen på något sagt. Sarkasmen, ironin, elakheten  eller besserwissigheten, som kan stanna kvar som ett förtroendegap mellan mig och den andre.

Insikten kommer: Det är inte värt att vinna en ordduell. 
Det är inte värt det att vara smart i ögonblicket. 
Det är inte värt det att vara en skicklig retoriker, när resultatet blir ledsna eller arga blickar och att det uppstår ett tomrum runt mig, människor som backar, som inte vill riskera giftpilarna. 

Den fördjupade insikten blir: När jag säger något elakt till någon annan, när jag ger igen, skadar jag egentligen mest mig själv.

Detta är en del av min historia. 
Att vara ordsmart. 
Att smälla andra på käften med orden. 
Särskilt mycket gillade jag när jag gjorde det så att den andre knappt märkte, men möjligen anade något, hur elak jag faktiskt var.


Jag minns första gången jag såg Wayne Dyers ord: 
Om du kan välja mellan att ha rätt och att vara snäll, var snäll. 
Först tyckte jag det var löjligt. Sedan läste jag dem igen. Började andas in dem och jag insåg hur många gånger jag valt att ”ha rätt”. Fortfarande händer det, men allt mer sällan. Så skönt det är att allt oftare välja att vara snäll. Att släppa prestigen. Att inte lägga mig i. Att lära mig skilja mellan vad jag har med att göra och vad som är andras ansvar.

För konsekvensen av att ”ha rätt”, eller att ge igen, eller att (o)medvetet säga saker som riskerar att såra är att det kan skapa så mycket osäkerhet, kanske rent av rädsla.

Jag byter perspektiv och blir den tilltvålade. Jag blir den som någon säger något ironiskt till eller bankar en sanning i huvudet på. Vad händer i mig då?

Jo, jag börjar stänga dörren om mig. 
Jag sätter upp mina försvar för att slippa bli slagen. 
Jag börjar ställa mig frågor som: 
Vågar jag säga något alls? 
Vågar jag vara sårbar? 
Vågar jag vara mig själv? 
Hur ska jag göra för att förhindra att jag får en elakhet tillbaka? 
Måste jag välja att ta på mig rustningen och slänga tillbaka mina egna sarkasmer?


Jag vill vara med och skapa ett samhälle där vi bryr oss mer om varandra, där kärleken – i alla meningar – befinner sig i högsätet och där rädslan får mindre plats. En konsekvens av det är att göra mer av det Wayne Dyer säger. Att välja att vara snäll.

Jag tränar på det. Jag tränar på att svälja det där smarta svaret eller den sarkastiska kommentaren, för att jag blir allt mer medveten hur det leder till separation. 
Ibland missar jag det. Jag blir en besserwisser, jag dömer någon, jag säger något okänsligt. Jag får acceptera det. Det är en del av att vara 100% Charlotte
Jag säger tröstande till mig själv: Träning ger färdighet. Träna på.


RIP Maya Angelou.


Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 90. 

Related

Wayne Dyer 3037516209839949617

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Lena Nordin-Andersson29 maj 2014 21:22

    Ibland sätter helt enkelt delar av hjärnan igång som det känns att jag inte har kontroll över - impulsstyrt - där och just då. Samtidigt måste vi väl mellan varven få vara i känslan. Det är en svår balansgång. Men Maya Angelou sätter fingret på vad som är viktigt. TACK för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam30 maj 2014 08:40

    Jag tänker att bli medveten om vad som försiggår inom dig, är första steget. Så det är taget <3 kram Charlotte

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item