charlotterudenstam

The road to hell is paved with good intentions.

Ibland blir jag så förvånad över människors bristande självinsikt. Den hjälpande handen som kan visa sig vara ett stick i ryggen....




Ibland blir jag så förvånad över människors bristande självinsikt.
Den hjälpande handen som kan visa sig vara ett stick i ryggen.
”Ja, men jag sa det ju bara för att vara snäll.”
Hur skulle det vara om vi ibland, för en kort sekund, tänker efter före: Tjänar detta jag tänker uttrycka verkligen den andre? Varför vill jag egentligen säga detta?

För några dagar sedan såg jag en fin bild på Sonja Abrahamsson på hennes Instagramkonto. Jag häpnade när jag såg en dum och ”jag säger detta för att vara snäll mot dig”-kommentar till bilden. Någon tycker att hen är rätt person att ge Sonja ”goda råd”… utan att tänka på att orden som skrivs i sig kan uppfattas som kränkande – och i detta fall sexistiska.
I går såg jag att Sonja själv hade bloggat om det. Heja, Sonja! Det är så bra när du sätter ord på sådant här.

Det finns ett uttryck maken och jag ofta använder. 
”The road to Hell is paved with good intentions”. Ungefär: Vägen till Helvetet är asfalterad med goda avsikter.

Det är ganska vanligt att folk gör saker för ”att vara snälla”. Men skulle de syna sina skäl till att säga eller göra något, visar det sig att det ofta inte är sant, eller i alla fall inte helt sant.

För när jag säger något för ”att vara snäll”, vad handlar det egentligen om? Vad är det i mig, som gör att jag inte kan låta bli att kommentera något? Hur rättfärdigar jag det faktum att jag lägger mig i – och ibland faktiskt dömer den jag är ”snäll” mot?

Sonja Abrahamsson menar att det är dags att säga ifrån. I synnerhet om det rör sig om sexism, för under de ”snälla” kommentarerna kan det ligga ett (outtalat) hot. Sonja skriver:

Vad ni än gör, släta inte över dina upplevelser med "han ville ju inte nåt illa egentligen". Gör någon er illa så gör någon er illa, det spelar ingen roll hur mycket "humor" eller "ironi" eller "omtänksamhet" som är inblandad. Tänk inte heller i termer att ni "inte vill vara en sån där jobbig person" som "gnäller" eller "gör en höna av en fjäder". Försök förstå att människor som "bråkar" när de upplever obehag eller kränkningar gör något som är värt att beundra. En persons ignorans är ingen ursäkt till att du ska lida ens lite. Punkt slut.

Goda råd kan ha en syrlig smak. De kan faktiskt vara ett sätt att sätta sig över en annan människa. Ofta sker det helt omedvetet och handlar om mindre flagranta saker än sexism.

Som i går när jag talade med ett av barnen som hade ett dilemma och hur jag snabbt var inne och skulle försöka finna en lösning. Barnet påminner mig (om mina egna ord) och säger: Jag behöver bara att du lyssnar, mamma. Så jag tar tacksamt emot denna påminnelse om att inte köra över barnet, inte komma med mitt mer livserfarna perspektiv och lägga lösningar i munnen på hen. För det var inte alls vad hen behövde. Hen behövde någon som lyssnade. 

Goda avsikter kan också förklä egen oro, eget mörker, eller något man själv inte står ut med. 

Jag minns en kvinna som ständigt påminde sin mycket vuxne son: Ska du inte ta och klippa dig, ska du inte ta och raka dig, ska du inte ha slips på festen. Hon ville att sonen skulle ta sig väl ut i omvärldens ögon. Hon hade goda avsikter. Men hennes (ofta förekommande) goda ord gjorde bara att han kände sig kränkt och började dra sig för att träffa sin mamma.

De goda råden kan alltså handlar mer om personen som uttrycker dem. ”Jag står inte ut med att sonen inte ser perfekt ut”.

Jag tänker så här. 
Ge råd om någon verkligen ber om dem, men vila gärna på hanen även då. 
Ställ hellre en coachande fråga. 
Det är så mycket bättre om en person själv hittar sina svar.


Varje gång du gör något för att ”vara snäll”, räkna till tio och fundera på ditt motiv. 
Handlar det om dig eller handlar det om den andre? 
Om det handlar om dig, avvakta.

Jag tror att själva idén om ”snällheten” är bland det mest försåtliga som finns. 
För bakom den kan vi vandra käpprätt åt helvete. 
Så välj en annan väg.

 Varför detta klipp undrar du? Tips från coachen: Lyssna på texten.

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 89.

PS: Googlade "the road to hell" och mötte ett helgon från 1000-talet. Intressant. 

Related

livet 2301512356326446738

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Huvudanledningen att jag slutade mer eller mindre helt med sociala medier är min insikt om hur dum genomsnittsmänniskan verkar vara och att hälften alltså är ändå dummare, som jag brukar säga. Läsa din blogg och lägga upp ett inlägg i månaden på Google+ som är stängd för alla andra än mina citrklar räcker gott.
    Ärlighet handlar inte om att kasta eventuella sanningar i ansiktet på folk.
    Kram

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item