charlotterudenstam

Så blir jag kidnappad av reptilhjärnan.

Panik. Något måste göras. Blicken blir stirrig. Tankarna försvinner. Kvar är bara reptilhjärnans reaktioner. Ibland får den mig att...



Panik. Något måste göras. Blicken blir stirrig. Tankarna försvinner. Kvar är bara reptilhjärnans reaktioner.
Ibland får den mig att fly, ibland att slåss, ibland att spela död, ibland att spejsa ut, ibland att gulla med hotet för att beveka det att gilla mig.
Jag är i re-aktion och jag behöver ta ett djupt andetag och hämta hem mig. Få tillgång till de mänskligare delarna av hjärnan.
Så jag andas och paniken släpper. Jag får fler valmöjligheter. Tunneln öppnar sig och jag kommer ut på en ljuvlig sommaräng.

Jag undrar hur ofta det händer, alltså att något sker som gör att jag kidnappas av reptilhjärnan. Det kan vara något som väcker min rädsla att bli övergiven, att dö, känslan av maktlöshet, värdelöshet eller mina skamkänslor. Ibland kanske jag inte ens har koll på vad det är… bara det att plötsligt är paniken där, den stirrande blicken och jag befinner mig i ett tillstånd då det handlar om ren och skär överlevnad.

Nyss var jag där. 
Alarmet slogs på. 
Det blinkade och skrek. 
Pulsen gick upp. 
Jag såg min undergång och världens undergång 
och all världens katastrofer passera förbi.

Tills jag fann mig själv. 
Tills jag slutade andas högt uppe i bröstet 
och tryckte ner andningen till magen. 

Några långsamma andetag och jag insåg att känslan av hot är en illusion, 
är något som pågår inuti min hjärna, 
något som jag kan välja att löpa amok eller inte.

Så jag andas medvetet. 

Jag känner fortfarande adrenalinet pumpa i kroppen. 
Jag känner efterskalven av livrädslan. 
Jag känner hur min reptilhjärna denna gång faktiskt inte använda autopiloten och valde reaktion, att den liksom tvekade vilken av dessa fem vägar som skulle tjäna den bäst.

Dess tvekan gjorde att den medvetna delen av mig hann före. Jag lät bli att göra något förhastat, lät bli att göra något som i sin roll kanske skulle kunna få ödesdigra konsekvenser.

Den är skön den känslan, att kunna vila på hanen, att gå från reaktion till aktion. 
Att jag har möjlighet att själv välja mina handlingar.

Det är bara en liten liten tunn fernissa mellan mig och reptilhjärnan, dess reaktioner kan utlösas av småsaker och jag förstår hur viktig den är när vi skapar krig och konflikter mellan oss. 
Hur skulle världen se ut utan all denna rädsla som triggar igång reptilhjärnan? 
Hur skulle en värld där jag känner mig riktigt trygg se ut? 
Hur skulle en värld av kärlek kunna vara? 
Jag längtar, som jag längtar.

Related

skam 1047668277712538040

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Bra berättelse om hur reaktioner kan vara medvetna och omedvetna.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam14 juni 2014 18:42

    Tack Palle ... att skriva om det ökar förståelsen för mig själv;)

    SvaraRadera
  3. charlotterudenstam16 juni 2014 14:25

    <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item