charlotterudenstam

Hur många riddare finns det som tror att de bekämpar drakar, medan de i själva verket slåss mot fredliga väderkvarnar?

En bit bort ser jag Don Quijote stå och slå med sitt svärd mot vingarna på väderkvarnen. – Jag måste döda draken, ropar Don Qijot...



En bit bort ser jag Don Quijote stå och slå med sitt svärd mot vingarna på väderkvarnen.
– Jag måste döda draken, ropar Don Qijote.
– Det finns ingen drake, säger jag stilla. Det är bara en väderkvarn, vars vingar rör sig i vinden.
Men den gode riddaren hör mig inte, han har fullt upp med att försöka vinna slaget mot de farliga drakarna.


Jag sitter där på ängen, en bit bort från min riddare som är så övertygad om att han ska rädda världen från drakar. Han är så upptagen av det att det just nu inte är möjligt för honom att se stillheten vid den grönskande sommarängen, omöjligt att se väderkvarnens armar som långsamt rör sig i vinden och som knirkar lite emellanåt.

Det känns sorgligt att se att don Quijote väljer att se något som inte finns, det känns så sorgligt att han lägger så mycket kraft på att slå med sitt oslipade svärd i luften, jagandes osynliga demoner.
Jag lägger mig ner på  ängen. Jag ser att don Quijote befinner sig mitt i stormen, men det är som att jag befinner mig i stormens öga. För runt mig är det, förutom skramlet från den gode riddarens rustning, tyst och lugnt. 
Jag ligger och tittar upp emot himlen. 
Jag ser molntussarna passera förbi, jag känner solens smekning mot min kind, jag känner doften från ängsblommorna och jag hör ljudet från humlorna som sänker sig emot blommornas pistiller för att hämta upp det pollen de behöver.





Det är en fridfull scen, när jag stannar, där i varandet. 
När jag känner tyngden av min kropp mot ängens gräs. 

Men när jag tittar bort mot riddaren blir huvudet fyllt av tankar, jag börjar få huvudvärk och känner mig samtidigt så ställd över drakarna riddaren ser.  
Ställd över den ensidiga kampen han utför, ställd över hans vilja att rädda världen från drakarna, när han skulle kunna lägga sig i gräset bredvid mig, suga på ett grässtrå och bara vara en stund.

Jag känner att bara tanken på don Quijotes kamp gör att jag blir som förlamad, att själva idén kan ha en förlamande verkan och jag inser hur lätt det är att, liksom riddaren bli, styrd, kanske förhäxad av idéer och föreställningar om något som inte finns. 
Jag känner förlamningen i kroppen, jag andas och efter några djupa andetag, börjar jag lägga märke till det som är omkring mig. Ängens grönska, himlens blåhet, vindens smekning mot kinden.  
Jag hamnar i varande.

Och jag undrar hur många riddare som slåss mot väderkvarnar världen är befolkad av, medan jag själv försöker att vara i det som är, vill vara närvarande här och nu, och känna livet strömma genom mig, ju mer desto bättre.

Jag försöker påkalla riddarens uppmärksamhet. 
Jag försöker få honom att för en stund stanna upp och se verkligheten som den är. 
Jag vill verkligen att han ska kunna se att de stilla svängande vingarna på väderkvarnen inte utgör ett hot. 
Möjligen är det precis tvärtom, att de just nu maler korn till mjöl vi så småningom kan äta.

Related

100% Charlotte 1351772037210568769

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item