Hur många riddare finns det som tror att de bekämpar drakar, medan de i själva verket slåss mot fredliga väderkvarnar?
En bit bort ser jag Don Quijote stå och slå med sitt svärd mot vingarna på väderkvarnen. – Jag måste döda draken, ropar Don Qijot...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/07/hur-manga-riddare-finns-det-som-tror.html
En bit bort ser jag Don Quijote stå och slå med sitt svärd
mot vingarna på väderkvarnen.
– Jag måste döda draken, ropar Don Qijote.
– Det finns ingen drake, säger jag stilla. Det är bara en
väderkvarn, vars vingar rör sig i vinden.
Men den gode riddaren hör mig inte, han har fullt upp med
att försöka vinna slaget mot de farliga drakarna.
Jag sitter där på ängen, en bit bort från min riddare som är
så övertygad om att han ska rädda världen från drakar. Han är så upptagen av
det att det just nu inte är möjligt för honom att se stillheten vid den
grönskande sommarängen, omöjligt att se väderkvarnens armar som långsamt rör
sig i vinden och som knirkar lite emellanåt.
Det känns sorgligt att se att don Quijote väljer att se
något som inte finns, det känns så sorgligt att han lägger så mycket kraft på
att slå med sitt oslipade svärd i luften, jagandes osynliga demoner.
Jag lägger mig ner på ängen. Jag ser att don Quijote befinner sig
mitt i stormen, men det är som att jag befinner mig i stormens öga. För runt
mig är det, förutom skramlet från den gode riddarens rustning, tyst och lugnt.
Jag ligger och tittar upp emot himlen.
Jag ser molntussarna passera förbi, jag
känner solens smekning mot min kind, jag känner doften från ängsblommorna och
jag hör ljudet från humlorna som sänker sig emot blommornas pistiller för att
hämta upp det pollen de behöver.
Det är en fridfull scen, när jag stannar, där i varandet.
När
jag känner tyngden av min kropp mot ängens gräs.
Men när jag tittar bort mot
riddaren blir huvudet fyllt av tankar, jag börjar få huvudvärk och känner mig
samtidigt så ställd över drakarna riddaren ser.
Ställd över den ensidiga kampen han utför, ställd över hans vilja att
rädda världen från drakarna, när han skulle kunna lägga sig i gräset bredvid
mig, suga på ett grässtrå och bara vara en stund.
Jag känner att bara tanken på don Quijotes kamp gör att jag
blir som förlamad, att själva idén kan ha en förlamande verkan och jag inser
hur lätt det är att, liksom riddaren bli, styrd, kanske förhäxad av idéer och
föreställningar om något som inte finns.
Jag känner förlamningen i kroppen, jag
andas och efter några djupa andetag, börjar jag lägga märke till det som är
omkring mig. Ängens grönska, himlens blåhet, vindens smekning mot kinden.
Jag hamnar i varande.
Och jag undrar hur många riddare som slåss mot väderkvarnar
världen är befolkad av, medan jag själv försöker att vara i det som är, vill
vara närvarande här och nu, och känna livet strömma genom mig, ju mer desto
bättre.
Jag försöker påkalla riddarens uppmärksamhet.
Jag försöker
få honom att för en stund stanna upp och se verkligheten som den är.
Jag vill
verkligen att han ska kunna se att de stilla svängande vingarna på väderkvarnen
inte utgör ett hot.
Möjligen är det precis tvärtom, att de just nu maler korn
till mjöl vi så småningom kan äta.