charlotterudenstam

Ingela Steij Stålbrand: Nu blir jag irriterad. På riktigt. Och frustrerad.

Jag lämnar ordet till Ingela Steij Stålbrand, som ger sin syn på annulleringen av hyreskontraktet för The JoyRide Experience. Självklart ä...


Jag lämnar ordet till Ingela Steij Stålbrand, som ger sin syn på annulleringen av hyreskontraktet för The JoyRide Experience.
Självklart är jag oerhört glad och tacksam över det engagemang frågan väcker. Vi möter en våg av människor som vill stötta oss - och arbetet för mer kärlek - på många olika sätt.
Fortsätt gärna att stödja oss på det sätt just du kan. Vi lever i rädslans land och kan var och en bidra till att sprida kärlekens ljus i detta mörker.
Kärlek/Charlotte 



I min undervisning på Lunds universitet, bland annat på en kurs som heter Hälsa och välbefinnande, utgår jag från det friska, det som fungerar och det som gör att vi kan förebygga och skapa förutsättningar för att fler ska kunna må bra och få så bra förutsättningar för att leva som det bara går. 

Forskning är entydig om att beröring är bra för att våra må-bra-ämnen i kroppen sätter fart och reparerar oss och förebygger/lindrar depression och ångest, att socialt stöd är bra, att syresättning är en förutsättning för liv, att fysisk aktivitet är bra, att dans, sex och kärlek ger livskvalitet och färg åt livet etc. 

Vi ser också återkommande i media och andra forum att många förfasas över gränser som överskrids och nej som inte respekteras, som i diverse våldtäktsmål (våldtäkter som ibland till och med sker på offentlig plats i folkhavet på musikfestival, övergrepp och misshandel. Och där förövarna många gånger går fria. 
"Vi måste göra något" höjs rösterna då. Och så skrivs debattartiklar, inlägg i sociala medier och en och annan demonstration anordnas. 

Mina vänner Charlotte Rudenstam och Alexander Rudenstam är ett par eldsjälar som med bland annat detta i åtanke anordnar en festival, The Joyride Experience, där festivaldeltagarna arbetar med sin kropp, sina gränser, sina tidigare livserfarenheter, sitt nu och därmed också sin framtid för både sig själva och andra. 

Festivalen inbegriper HELA människan och därmed också kroppen och sexualiteten. Det sistnämnda något som ofta reduceras eller osynliggörs i sammanhang av personlig utveckling och i samhället i stort. För det är ju så privat. Och det vet väl alla hur det funkar ändå… 

Festivalen inleds med en obligatorisk workshop där SAMTLIGA deltagare måste vara med. Den handlar om att känna in sitt ja och nej, att känna var gränserna går för sig själv och andra och lära sig att rent konkret respektera och svara på det med ord och handling. 
Vilken annan festival eller social tillställning inleds med det? 

Det som händer nu är att uthyrarna till festivalen har annullerat kontraktet av rädsla och förfäran för det okända, bland annat för att ordet sex har figurerat i artiklar som föregått festivalen. 
Samtidigt med den planerade festivalen ska nämligen en brottarklubb ha ett läger och nu är ”någon” eller ”några” oroliga för det opassande som KAN ske, som dessa ungdomar skulle kunna bevittna.  Jag ställer mig flera frågor med tanke på detta: 


  • Vilka har uttryckt denna oro som till och med ger upphov till kontraktsannullering – de unga själva som ska delta på brottarlägret eller vuxna runtomkring som anser sig veta vad som är passande eller inte? 
  • Vad exakt det är som kan ske som är så skrämmande – att eventuellt se nakna människor (på 500 m håll)? 
  • Vilka signaler sänder detta till både dessa ungdomar och till alla som får veta detta om vad som är OK eller inte att samlas kring? 
  • I vilka sammanhang och former är det OK att inkludera kropp och sexualitet så att det är korrekt och legitimt? 
  • Vilka offentliga forum har vi där vi aktivt kan arbeta med våra gränser och förhållningssätt gentemot oss själva och andra (förutom terapirummet i enskildhet)? 

 Ja, frågorna radar upp sig i prydlig rad. 

Att kropp, sex och sexualitet är tabu, det vet vi redan. Eller tja, det får förekomma men då efter redan förutbestämda så kallade sociala script om hur, när, i vilken form och mellan vilka personer det får ske. 

Vi ser dessa script i bilder, filmer och skrifter ideligen. MEN, vi har få samtal om det och få tillfällen att samtala och arbeta med våra kroppar som helhet, där ämnet inte reduceras till samlag eller andra praktiker, utan där också identitet, livslopp, erfarenheter och relationer inbegrips. Där vi samtalar kring och övar på var gränser går inom och utanför oss själva, där vi övar på och testar hur det är att säga och svara på ja och nej. Att begränsa eller bejaka. 

Det är detta festivalen står för och det är därför som tidigare års deltagare återkommer: 
De mår bättre, de har hittat verktyg för att möta de folkhälsoproblem vi alla möter i form av förluster, depression, ångest, svek. 
De tar bättre hand om sina kroppar med bättre kost, fysisk aktivitet och andra glädjefyllda aktiviteter som buffrar mot ohälsa. 
Tidigare deltagare har hittat nya vänskaper och relationer och många beskriver att de hittat sig själva. 
De har hittat livet i sina liv. 
Vad är det som är fel med detta? 
Vad är så skrämmande med det? 

En extra knorr på denna historia är att en stor (den största?) finansiär till uthyraren är Malmö stad. Malmö stad som styrs av politiker och tjänstemän som säger sig vilja jobba för att befolkningen ska må bättre och få fler möjligheter till bättre hälsa. 

Exempelvis är Malmö stad mitt uppe i en storsatsning om sexuell hälsa
I strategi- och handlingsplanen  kan man läsa flera mål som denna festival arbetar aktivt med, exempelvis att motverka diskriminering, kränkningar och trakasserier men också att ge förutsättningar för att utveckla en god sexualitet hos deltagarna. 

Det är en festival som inte arbetar efter västerländskt etablerat arbetssätt, utan i grupper av personer mer än i enskilda terapirum, men för den skull är den inte utan empiriskt stöd för vad som främjar individuell hälsa och relationer. 
Det finns ingen påtvingad religiositet inblandad, ingen politik och framförallt inga tvång. Det är en festival som handlar om samtycke, kärlek och liv för varje person. 
Det vi, med andra ord, i många olika forum säger oss vilja ha. 

Är det mer ok att lära ungdomar brottas? 
Måste dessa båda parter vara antingen eller? 
Kan de rentav få befinna sig sida vid sida månne? 
Vilka signaler och budskap vill vi sända i praktiken? 
Vad händer när vi inte låter rädslan styra oss? 

Vill du läsa mer om bakgrunden till detta eller stötta The Joyride så den blir av (betyder inte att du måste åka på festivalen utan bara att du signalerar vad du vill stå för) så kan du läsa mer här

Ingela Steij Stålbrand

PS: Om du aktivt stödjer oss genom artiklar, blogginlägg eller liknande, skicka gärna länkarna till mig, så kan jag  sprida dem vidare/ Charlotte

Skriv gärna om det på twitter och använd hashtaggen #joyride.

Related

the Joyride 4318972693384177156

Skicka en kommentar Default Comments

  1. När jag klickar på "stötta The Yojride" står det "The address wasn't understood"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Kolla nu Bengt om det funkar. Har justerat länken.

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item