charlotterudenstam

Veckokrönika: Om svårigheten att finna stillheten här inne.

Jag duschas med kärlek vid festivalavslutningen. Festivalen är slut och jag är utpumpad. Jag får skjuts hem och lägger mig på sängen. ...

Jag duschas med kärlek vid festivalavslutningen.

Festivalen är slut och jag är utpumpad.

Jag får skjuts hem och lägger mig på sängen. Jag ligger i dvala i ett par timmar medan andra plockar undan festivalen och lagar mat till en sista sväng i volontärsgänget.

Jag kommer upp, äter lite mat, känner att jag helt enkelt inte orkar mer. Efter några kramar smiter jag upp i det röda sovrummet igen och somnar till sorlet av röster.




Ja, jag lyssnade på kroppen och på den snälla inre rösten som sa: Charlotte, nu är det tid att vila. Jag lyssnade och jag vilade, en stund.

Jag hade tänkt mig att sedan ta några dagars ledigt. Vi har ju jobbat hårt denna sommar. Jobbat hårt och skapat två festivaler, varav en fick ställas in.

Jag har stått på Möllevångstorget och gråtit denna sommar. Jag har brutit ihop i soffan där hemma. Jag har känt den djupaste förtvivlan över att vara maktlös.

Och jag har tillåtit mig själv att efter gråten resa mig upp igen och fortsätta arbeta.

Genom tårarna, tröttheten och den förtvivlan som då och då gjort bo i mig har jag kunnat se ljuset som andra skickat mot mig. De som sett oss kämpat och hejat på oss. De som delat med sig av sin kärlek, energi och sina slantar. Detta ljus som projicerats på mig har också hjälpt till att fylla mina energireserver, så att jag kunnat göra min del i förverkligandet av The JoyRide Malmö – love in action. Kanske är det till och med det, att jag känt att Alexander och jag har mötts av love in action och själva levt det som gjort att festivalen blev verklighet.



Det var inte turen som gjorde att festivalen genomfördes. Det var kärlek, engagemang och hårt arbete.

Men det är samtidigt som att jag är skör som en ballong. När någon sticker lite i den börjar luften pysa ut. Eller när någon säger något välment, men oförsiktigt känns det som att ballongen studsar mot hårda stenar och det svider lite i mig.

”Så bra att festivalen blev av.”

”Så bra att det ordnade sig.”

Välment, vänligt och helt fel. När jag känner mig liten och ledsen och trött vaknar den arga femåringen i mig, den del av mig som tycker att livet är lite orättvist och att hon är missförstådd. Ibland får jag lust att skrika: ”Det ordnade sig inte, vi skapade festivalen. Med hårt arbete och mycket kärlek skapade vi festivalen. Det var inget som skedde av sig själv.”

Sällan säger jag det högt. Men när jag mött vänner som vänligt sagt… så bra, sån tur, så säger jag vänligt men bestämt att det inte handlar om tur – det handlar om att agera, om att skapa, om att våga fortsätta, trots att det blåser orkanvindar.

Jag är så stolt över att vi reste oss igen och jag är så tacksam för stödet som bidrog till att vi gjorde det. Jag är extra stolt över Alexander som är envis som en åsna och som bara inte ger sig… han hittar till slut en lösning. Det är makalöst att bevittna.

Sommaren har varit som att befinna oss på den där nöjesparken vi skapade med namnet The JoyRide. Av någon märklig anledning har jag fått möjligheten att pröva de attraktioner jag inte självmant skulle välja. Virvelvindar, fritt fall och berg- och dalbanor. Det är som att jag, som ofta väljer en tur i Pariserhjulet, under två månaders tid fått stanna kvar inne på nöjesfältet – utan att ens få sockervadd – och så efteråt, känna mig totalt utpumpad.

Det är kanske så här det är att skapa något nytt. Den där osäkerheten om hur det ska gå. Det där att vara utelämnad till andras nycker. Det här att våga tro på visionen.

Efteråt skulle jag alltså vila. Samla ihop mig.

Men denna fas här ännu inte infunnit sig. Det är så mycket att plocka ihop efter festivalen och eftersom den inte gick ihop ekonomiskt så behöver vi som egna små företag hitta sätt att täcka hålen, hitta sätt att betala våra räkningar… livsomkostnaderna.

På något märkligt vis hittar jag snabbt tillbaka till kreativiteten. Det sprutar av idéer. Höstprogrammet är nästan klart. Vi har bygget ett nytt coachingkoncept – och flera saker är i pipeline.

Och är emellanåt så trött. Jag stödsover lite om eftermiddagen. Jag ligger framför teven och ser fåniga program… men så finns det stunder då jag tar mig i kragen och tar mig till stillhetens land. För det behöver jag.

Jag inledde dagen med en timmes möte med mig själv. 
I stillhet. 
Jag och min andning. 
Kanske är det så denna höst ska levas? 
Med stilla möten med mig själv. 
För att ladda. 
För att känna livet. 
För att vara här och nu. 
För att, för en stund, inte tänka alls på det som behöver göras.


Reflektionsfråga:


På vilka sätt finner du stillhet?

(Tipsa gärna.)


Jag har fått flera tips på Facebook - och här är ett helt blogginlägg från Wivan-Kristina Sandberg.

Här är några av tipsen:

Ingrid: Se en ointelligent amerikansk sitcom. Bäst sömnpillret.
Jeanette: Ligg och stirra ut i horisonten.
Helena: Testa floating.
Anna: Bytt miljö ett par dagar.
Johan: Lyssna inåt efter svaret på frågan: Vad har jag verkligen lust med?
Trevor: Ge dig hän och trumma.
Bengt: Gå ut i skolgen och plocka svamp eller bär.
Sofia: Stäng av mobilen.
Susanne: Gör Vipassana-meditation.



Related

veckokrönika 2124621892811540426

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item