charlotterudenstam

Veckokrönikan: Blygheten som ibland övermannar mig.

Det är någon som ser åt mitt håll och jag tittar under lugg. Det är som att jag ibland bara övermannas av blygheten. Vem är jag att...



Det är någon som ser åt mitt håll och jag tittar under lugg.
Det är som att jag ibland bara övermannas av blygheten. Vem är jag att stå i fokus? Hur ska jag klara det? Vilka förväntningar finns på mig i detta ögonblick?
Så tar jag ett djupt andetag och möter blicken. Vad andra förväntar sig av mig har jag egentligen inte med att göra.

Jag är inne i en period av bevittnande. 
Jag bevittnar livet. 
Jag bevittnar händelserna. 
Jag bevittnar mina egna reaktioner och känslor. 
Jag tillåter livet att pågå, utan att värdera så mycket, utan att blanda mig i så mycket – och framförallt, utan att oroa mig så mycket.

Genom åren har jag alltid gillat att ha kontroll. 
Jag har gillat det och att ha förråden fyllda. 
På den tiden jag rökte sparade jag alltid en cigg till morgonen. Tanken att vara utan nikotin när suget kom var för jobbig. 
På samma sätt har jag sett till att ha skafferiet fyllt och jag köper toapapper i balar. 
Det är skönt för mig att veta att det finns pasta hemma, att det alltid går att ordna något att äta.

Kanske är detta en kompensation för att jag valt ett osäkert yrkesliv, ett liv som egen företagare, utan den trygghet som vanliga arbetstagare har. Jag minns inte längre vad sjukskrivning eller a-kassa är. Lyckas jag dra in pengar, så finns det pengar, annars inte. 
Så enkelt är det.

Trots att pengapåsen blivit magrare, ju mer jag valt att jobba med kärlek, så har jag alltid sett till att ha några sparade slantar. Det har gjort att jag har känt mig trygg. Nästan alltid har jag också kunnat räkna med rätt många uppdrag som tickar in, utan att jag behöver anstränga mig så mycket (även om jag gör det när jobben väl kommer.)

Men sedan ett par år har jag släppt allt mer på kontrollen. 
Jag har inte längre några säkra kort. 
Jag går verkligen in helhjärtat för saker, utan att veta hur det kommer att gå och utan säkerhetsbälte och livlina.

Jag ger mig alltså ut i min egen joyride. 
Föga skulle jag ana att livet verkligen skulle ta mig på orden. 
Att det nu tycks vara tid för mig att stå i den totala osäkerheten. 
Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut efter kärleksfestivalen, 
har i princip inget inbokat efter den 13 augusti.

För några år sedan skulle det ha gjort mig prillig och superstressad. 
Nu släpper jag taget. 
Jag kan inte styra detta och jag väljer att göra det jag kan och sedan ha tillit. 
Kanske är det något oerhört spännande och oväntat som kommer att hända på eller efter vår festival? Jag vet inte och jag möter livet med nyfikenhet. Jag tillåter mig för första gången att ta ett steg i taget och tycker nästan det är märkligt att det stressar mig så lite.

Jovisst, det händer att jag drabbas av stressattacker, oroskänslor, men då andas jag igenom dem. De går över rätt snabbt.

Tidigare, innan jag hade startat min inre resa, var jag spänd som en fjäder hela tiden. Numera är hela jag mjukare. Det är som att mitt grundtillstånd är avslappning. Tänk att det skulle ta mer än 50 år att komma tillbaka till det.

Blygheten då, hur är det med den?
Jo, en av de saker som jag har längtat efter i mitt liv är att stå på scenen och lysa. Förr i tiden skämdes jag över det, så  mycket att jag blev livrädd vid blotta tanken. Jag var till och med tvungen att skriva boken Börja tala, för att locka upp mig på scenen och våga stå där trots att jag kände mig generad.



Jag tror min lite generade sida, min blyga sida, är en ung del av mig, en oskuldsfull del av mig och jag älskar att omfamna den delen. Den som ibland bara vill vända sig om, bort från publiken och be att Alexander bara omfamnar mig stilla. 
När jag då hämtat hem mig är jag beredd att spraka på scenen en stund… och kanske rent av visa upp den där sårbarheten.

Snart är det dags för festivalen, The JoyRide Malmö - love in action
Då handlar det om:
Att stå där.
Att hålla space.
Att närvara.
Att bevittna.
Och att verkligen vara med till 100%.
Jag längtar.
Hur det än går, så tar jag stegen nyfiket. 
Det är spännande. Det är en joyride.

Vart vill livet föra mig?

Related

veckokrönika 2621367563224804201

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item