charlotterudenstam

Vilka tyngder tillåter du på dina axlar? Om konsten att ta ansvar för sitt eget och inte för alla andra.

Jag talade i telefon häromdagen med en nära vän. Hen beklagade sig lite. Det kändes som om ansvaret för allas välmående hängde på hens axl...


Jag talade i telefon häromdagen med en nära vän.
Hen beklagade sig lite. Det kändes som om ansvaret för allas välmående hängde på hens axlar.
Hen berättade om hur flera i hens närhet kontaktat hen, under loppet av några timmar, och antingen bett aktivt om hjälp, eller bara pyste ut något om sin förändrade och lite jobbiga livssituation.
– Hur hamnade allt detta ansvar på mig, frågade hen retoriskt.


Så där jag också gör ibland. Någon uttrycker ett bekymmer och plötsligt är det mitt att lösa. Och jag kunde också märka tendensen, i samtalet med hen, att jag ville trösta hen och säga: ”Du behöver inte ta på dig ansvaret för andra.”

Min önskan är att kunna finnas till för andra så mycket jag rår med, jag tycker om att vara en öppen famn, lyssna på en ledsen själ, vara där och visa att jag står vid hens sida oavsett.

Numera tröstar jag dock mindre, för jag undrar ofta vad tröst egentligen handlar om: Vill jag trösta någon för att JAG inte står ut med att se hen ledsen, eller tröstar jag hen i hopp om att hen ska må bättre?

Detta att skilja mellan mitt och ditt ansvar kan vara svårt. Jag har tendensen att vilja rädda andra, och att överta ansvar från andra – vilket i värsta fall får som konsekvens att jag behandlar dem som barn. Andra kan ha tendensen att inte ta ansvar ens för sitt eget och blir omgivna av en suckande omgivning som får plocka sopor efter dem.




Jag stötte på en kvinna som just gått in på en dejtingsajt. Ganska snabbt var hennes inkorg fylld av intresserade hannar och det plingade i chattfönstret hela tiden. Hon kände sig stressad av uppmärksamheten och började fundera över hennes ansvar i den situationen. Skulle hon svara alla som hängde på låset – och känna sig utmattad själv efteråt?

Det finns så många tillfällen att registrera tyngden jag lägger på mina axlar. Tyngden som i detta fall består av en känsla av ansvar. Och hur den känslan kan paras med skuldkänslor, vilket gör den än tyngre att bära.

För hur känns det när jag säger nej till att ta ansvaret för andra?

Känner jag mig befriad eller känner jag skuld?



Jag såg ett inlägg en vän på Facebook hade gjort. Hen vill samtala om vad de tiggande personerna utanför mataffärerna väcker för känslor och hur vi ska förhålla oss till detta fenomen. Jag följde tråden och en bit in i den utbrister hen: Varför är det så få som svarar mig när jag ställer denna viktiga fråga?

Jag kände hur skuldkänslorna sköljde över mig. De påminde om den skuldkänsla jag hann känna när jag parkerade cykeln bredvid en tiggare igår, en kvinna som när jag en stund senare hämtade cykeln valde att titta verkligen bedjande – och lidande på mig – vilket självklart gjorde skuldkänslorna värre. Hur kunde jag, hårda människa, låta bli att ge henne, den lidande av mina slantar? Skuld.

Jag svarade vännen på Facebook att orsaken till bristande respons från min sida kan bero på att jag saknar svar och behöver inte handla om hur angeläget något är. Jag kände hur jag därmed lyckats avskulda mig.

Om jag riktigt anstränger mig skulle jag ju kunna välja att få dåligt samvete för varje gång jag inte gillar eller kommenterar något någon vän skrivit på Facebook – och iså fall skulle jag kunna ägna all min tid åt detta skuldbefriande.

Jag har inget svar på hur vi ska lösa frågan om tiggeriet – vare sig den egna känslan av skuld, eller det samhällssystem som skapar plats för tiggeri.

Jag kan inte bära hela världen på mina axlar.
Jag försöker helt enkelt bidra med det jag kan och i den mängd jag orkar med.
Jag tränar aktivt på att känna mindre skuld och på att ta ansvar för det jag kan betrakta som mitt.
Jag tränar på att känna skillnaden mellan: my business, your business and gods business. Men det är inte alltid lätt.


Reflektionsfrågor:


  • Vilket är ditt ansvar?
  • När tar du ansvar som inte är ditt?
  • När smiter du från ansvar?
  • Hur skulle du kunna upprätta en balans?


Related

livet 3466756186118606143

Skicka en kommentar Default Comments

  1. De närbesläktade attityderna "energislukare" och "emotionell kidnappning" sprider sig likt munherpes på en singelkryssning, mycket på sociala medier vill jag minnas. Därav jag knappt existerar virtuellt längre. Jag slipper sådan skit helt enkelt. Jag har ett gammalt uttryck någon sade när jag frågade varför hen inte svarade i telefon när jag ringde. Svaret blev: -Telefonen är till för mig, och inte för den som ringer. Applicerbart på nätet också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir allt bättre på att inte låta andra sluka min energi... <3 Lite i taget.

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item