charlotterudenstam

Veckokrönika: Översvämning i källaren – så mycket lättare det blir när det är möjligt att be om hjälp.

Vårt vardagsrum har blivit en indisk stad. Madras. Jag ser vattnet strömma in genom källardörren och hur många hinkar Alexander än bär ...

Vårt vardagsrum har blivit en indisk stad. Madras.

Jag ser vattnet strömma in genom källardörren och hur många hinkar Alexander än bär undan, så verkar vattnet röra sig snabbare än han. Jag ser högen med madrasser som måste flyttas och jag tänker: Vi kommer inte att klara det ensamma.
Så jag ber om hjälp.
Och den kommer.
Tacksamhet fyller mitt hjärta.



Min inställning har ofta varit att det nog inte finns någon som kan hjälpa mig.
Jag klarar mig själv. Jag känner blodsmak i munnen, men ändå klarar jag det själv.
Det är jag som ska vara den starka hela tiden. Jag ska klara det själv.
Jag vet att jag är stark och jag klarar det själv.

(Detta gäller dock inte vanliga sysslor i ett hem, då fördelar jag gärna arbetsuppgifter.)

Så där har jag hållit på rätt mycket i livet. Det har känts som ett nederlag, som en svaghet att be om hjälp. Som att krypa till korset.
Det finns en annan mindre vacker sida av detta stoiska. Jag skulle kunna kalla det för högmod.
Numera ber jag om hjälp allt oftare. Jag vågar visa min sårbarhet, jag vågar visa att jag inte är gjord av stål, jag vågar visa att jag behöver människor omkring mig.
Och en av konsekvenserna är att min värld förändras. Den blir mer kärleksfull, jag känner mig ofta tacksam och jag upptäcker hur härligt det faktiskt kan vara att tillåta andra människor att hjälpa mig.

Alexander vaknar tidigt


Igår morse hände något nästan magiskt. Min låtare ringer varje morgon 06.15. Men igår vaknade jag av blixt och dunder redan vid 05.30. Regnet öste ner. Jag låg där i min varma säng och tittade fascinerat mot himlen. Stormen kändes nära inpå mig, men ändå var jag helt trygg.

När klockan ringer vaknar, märkligt nog, Alexander. Han är långsovaren i familjen. Han inte bara vaknar, utan stiger upp och klockan är knappt halvsju. Kors i taket, liksom. Han frågar, märkligt piggt, om jag vill ha kaffe. Jag svarar ja.

Jag hör honom där nere, jag känner doften av kaffe sprida sig i köket, jag lyssnar på åskan, jag ser blixtarna, jag lägger märke till att det verkligen fortsätter att hällregna. Och jag börjar undra varför Alexander inte kommer upp med kaffet.

Jag går ner i köket och där står två koppar med färdigskummade latte – men ingen Alexander. Jag går genom rummen, tittar ner i källartrappen, känner på toadörren, tittar ut i trädgården. Ingen Alexander. Jag tar min kaffekopp och går upp. Jag undrar om han fått för sig att gå och köpa snus, men det förefaller osannolikt. Det är ett mysterium och jag låter det vara så.

Någonstans i mitt bakhuvud glider det förbi en tanke om konskevenserna av ösregnet, men den smyger så försiktigt förbi att jag inte hinner ta fatt i den.

Fem minuter senare kommer Alexander upp och säger att vi har översvämning i garaget. Vi sitter några minuter vid varsin dator. Det öser ner. Det åskar. Jag tar en sipp kaffe. Det är några lugna minuter.

Sen går vi ner i källaren. Vattnet strömmar in i garaget. Jag börjar flytta madrasser, mattor, och andra saker. Vatttnet stiger i garaget. Jag börjar inse att på två personer är detta en tung och svår uppgift.

Jag ringer min dotter och min exman. Jag ber om hjälp. Jag skickar ut ett nödrop på Facebook. Och så släpar jag madrasser. Alexander har tagit på sig rollen att bära upp vatten. Hink, på hink, på hink. Han är dyblöt. Mina våta fötter blir allt kallare.

Lugnt och metodiskt bär jag. Jag låter mig inte stressas (ett under). Efter en stund får jag ett sms från en kompis som är på väg. Alexander bär hinkar. Jag bär madrasser.

Strax före nio är vi fem i källaren. Arbetet går så mycket snabbare. Vi börjar försöka leda bort vatten, rensa brunnar, flytta skräp. Alla jobbar lugnt och metodiskt och på mindre än 1,5 timme är vattnet ur källaren.

Det var bara några centimeter ifrån att glida in i hela källaren, men med den gemensamma insatsen, så kom vi undan med blotta förskräckelsen. Ett par madrasser och lite småsaker går kanske inte att rädda, men allt annat klarade sig.

Jag har hunnit vara ute i regnet en hel del. Min klänning är genomvåt. Jag känner inte hur kall och hungrig jag är. Min vän säger till mig att byta kläder. Varm äter jag en macka och dricker te.

Hela jag är uppfylld av tacksamhet – både för hjälpen vi fick och för det faktum att jag bad om hjälp. Och jag tänker på alla gånger då jag hjälpt någon annan och känt mig glad över möjligheten att få bidra.

Ett mirakel i all sin enkelhet

Jag hinner tänka tanken, och den svindlar lite, vad hade hänt om Alexander sovit som vanligt en söndagmorgon? Då känner jag ännu större tacksamhet över att allt skedde som det gjorde. Ett litet mirakel en söndagmorgon.

Ensam är verkligen inte stark.

Jag tänker på alla gånger jag tänker – det är ingen idé att jag pratar eller berättar, för mina utmaningar är så unika, ingen kommer ändå att förstå.

Sådant högmod det är. Sådant högmod.

Varför inte bara ibland faktiskt be om en axel att få gråta mot, eller be någon se smärtan i mina ögon och bli mottagen med kärlek? Varför är det så svårt att låta någon bry sig om mig? Varför tror jag så ofta att min roll enbart är att ge till andra och att jag på något sätt saknar rätten att ta emot?

Jag blir bättre på det, men fortfarande kan det ta emot.
Tack för att jag vågar be om hjälp.
Tack för att jag vågar ta emot.
Tack för att jag ser kärleken växa omkring mig.
Tack, tack, tack.


PS: Jag bläddrar i Sydsvenskan på nätet. Hela Malmö badar i vatten. Vi är verkligen inte de enda som sett källare vattenfyllas. Naturkrafter.

Related

veckokrönika 4961644177956905270

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item