charlotterudenstam

Veckokrönika: Hur hjälpsamma är vi, när det kommer till kritan?

När jag vänder mig bort, har jag tappat kontakt med den inre rösten då?

Jag ska berätta en historia som är 20 år gammal.
Jag berättar den för att det lika gärna hade kunnat hända i dag.
Jag skriver detta för att öppna för reflektion. 
Hur kan vi öppna för medmänsklighet? 
Hur kan vi skapa tillit? 
Hur kan vi våga se varandras behov och göra det lilla eller stora som behövs?

Situationen är denna:

Jag befinner mig på Arlanda. I mitt sällskap finns en nioåring och en nyfödd bebi i en barnvagn.
Jag går fram till en person som jobbar på Arlanda och ber om hjälp att fälla ihop barnvagnen som ska in i en stor plastpåse.
Jag får nobben.
På något sätt klarar nioåringen och jag det tillsammans utan att väcka den sex dagar gamla bebin.
Vi landar på Sturup. Jag ber flera personer att hjälpa mig packa upp vagnen. Alla vänder sig bort. Återigen klarar jag det själv med nioåringens hjälp. På något magiskt sätt.
Båda flygplatserna är fyllda med folk. Det är en sommarsöndag mitt på dagen. Vi är omgivna av människor. Men ingen tycks se oss. Och det är som vore vi osynliga mitt ibland dessa människor.
Det känns som att vi tre, den nyfödda, nioåringen och jag är på en öde ö. Det är en massa hav runt oss. Men vi tar oss i land, tillsammans.
Själv är bäste dräng liksom.


Historien är längre, men detta är essensen.


Jag läste just på Facebook om en kvinna med barnvagn som inte vågade stiga på bussen med sina tre barn, för risken var att hon inte skulle få hjälp att komma av.



  • Hur ofta vänder jag mig bort?
  • Hur ofta låter jag bli att ge det lilla handtaget jag skulle kunna ge?
  • Hur ofta tänker jag ”var och en ansvarar för sitt eget”?
  • Hur ofta brister jag i medmänsklighet?
  • Hur ofta tänker jag … när vi hade mindre samhällen… där alla kände varandra… var detta möjligt då? Alltså jag undrar om det är distansen som gör det möjligt att ha mindre medkänsla, mindre omtanke?
  • Hur ofta är det rädslan som gör att jag inte agerar?



Jag tror jag ska fredagskontemplera en stund.

Related

veckokrönika 3056525395378799350

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item