charlotterudenstam

Är rädslan för att såra någon större än önskan att få svar?


Jag är med om en märklig upplevelse. Jag tar emot en behandling och blir sedan sjuk i flera dagar efteråt. Det är som att hela mitt system reagerar på behandlingen.
När jag frisknar till tänker jag att jag behöver berätta för behandlaren om vad som hänt mig.
Då drabbas jag av dåligt samvete. Jag är rädd att såra hen.


Genom mitt liv har jag varit med om, vid många tillfällen, att uppfattas som aggressiv.

Det sker oftast när jag ställer raka frågor till någon, alltså när jag inte lindar in mina frågor, när jag helt enkelt vill ha besked om något. Det kan också hända när jag levererar ett svar och mottagaren ryggar tillbaka.

Jag har ju jobbat som journalist i många år. För mig är det naturligt att fråga:

När ska detta ske? Varför hände detta? Vad kan jag räkna med för konsekvenser? Vem står bakom den här idén? På vilket sätt kan detta hjälpa mig? Var kan jag söka hjälp?

Bakom mina frågor finns nästan alltid en nyfiken vilja att få svaren, eller ett behov av att veta. Frågorna är direkt på, utan krusiduller. Men konsekvensen kan alltså vara att någon säger:

­– Vad argsint du är! Nu kan du väl ta och lugna ner dig lite! Fattar du inte att dina frågor kan såra?

Det är där det kommer in. Rädslan att såra. Rädslan att mina frågor ska göra att den som jag ber om svar ska känna sig obekväm. Ibland händer det också. Mina farhågor besannas.

Det är mer sällan jag tänker så här: Varför är det viktigare hur den jag talar med uppfattar mina frågor, än hur jag själv mår? Eller för att göra det ännu tydligare: Varför är den andre personens välmående viktigare än mitt eget?

Så jag skickar mejlet till behandlaren. Jag vill veta mer om behandlingen jag fick och om min reaktion är vanlig. Och i de fall personer brukar reagera kraftigt, som jag, så önskar jag att jag hade fått veta det innan. Det är en sak att ta ställning till en behandling som tar 1,5 tomme, en annan att ligga för ankar i fyra dagar.

Efteråt sköljer det dåliga samvetet över mig. Tänk om hen blev ledsen?

Jag talar med maken som säger ungefär: Du berättar ju bara vad som hände dig och ställde några frågor, det är ju helt naturligt.

Ändå finns det något kvar. Det är som att jag kan känna att mina frågor inte landat väl hos behandlaren – och än har jag inte fått någon respons, så jag vet egentligen inte.

För mig har detta gett mig en intressant lärdom.

Jag är oerhört spontan och säger hellre ja än nej. Jag är beredd på att pröva många saker. I det här fallet kände jag inte till något om metoden och efteråt kände jag mig väldigt osäker. Vad var egentligen syftet? Vad skulle jag känna? Hur ska jag liksom ha nytta av behandlingen på längre sikt?

Jag tog alltså inte tillräckligt ansvar. Jag borde ha tagit reda på mer. Jag kanske skulle ha ställt frågorna som kom till mig i efterhand, innan jag sa ja till behandlingen.

Kanske det är ett lärostycke för behandlaren också, om hur hen ska ”sälja in” sina behandlingar.

Hur som helst har det varit en intressant erfarenhet. Trots min rädsla för att såra skickade jag mejlet. Det känns lite jobbigt att ännu inte ha fått något svar. Men nu har jag gjort det viktigaste: Jag har tagit ansvar för mig själv i den här situationen.

Jag blir påmind om att skilja mellan dessa tre: ”My business, your business, gods business.”

Related

livet 7244433054036462233

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item