charlotterudenstam

Veckokrönika: Sitter jag i en valnötseka på ett stormigt hav, eller kan jag välja något annat?


Livet är så påtagligt just nu.
Eller kanske snarare skiftena i livet.
Ett val skiftar regering. En sjukdom skiftar liv till död. En flytt skiftar nära till långt bort. En sinnesstämning skiftar från glad till deppig. Ett nytt jobb skiftar från förtvivlan till hopp. En kärleksrelation skiftar från förälskelse till kärlek. Ett påträngande minne skiftar känslan från lycklig till olycklig.
En del av de där sakerna händer i den yttre verkligheten – men mina tankar och känslor i förhållande till allt detta väljer jag själv.

Jag skulle kunna se mig som någon som tar emot ögonblicket och lever det i kärlek, minut för minut.

Jag sitter i det gröna rummet med mina klienter. Jag är med på deras livsresor, jag får uppleva skiftena de är med om, jag blir varse hur till synes små yttre händelser skapar stort buller på insidan. Det är som en handling – eller en ickehandling – kan starta ett inre vulkanutbrott, där personen själv rycks med i känslostormarna och tillfälligt tappar bort sig själv när känslan är att lavan rinner över kanten.

Själv blir jag påmind om att det stilla hav jag själv guppar på är fullt av grynnor och att jag då och då anar en jagande haj under min lilla valnötseka. Jag kan välja att bara notera rörelserna under mig eller att börja oroa mig, jaga upp mig, börja måla upp katastrofala bilder av hur hajen sliter av mig en arm, hur ett undervattensskär välter min lilla valnöt eller hur en tsunamivåg, som från tomma intet, sveper mig med till något okänt, som kan innebära liv eller död i nästa sekund.

Ofta är det som rör till det för mig, det som förvandlar det lugna trygga havet till en skrämmande plats, min tolkning av verkligheten, min förmåga att utifrån lite information använda min fantasi och bygga upp olika katastrofscenarier. När jag uppfylls av bilden där jag sitter i valnöten som saknar åror, är det lätt att känna mig maktlös.

Då kan jag välja att bevittna det som sker utanför mig och inom mig. Jag kan bevittna känslorna av oron för katastrofen, jag kan andas igenom känslorna och inse att katastrofen inte är här just nu. Att just nu sitter jag i en rätt skön liten valnöt på ett lugnt hav. Varför ta ut eländet i förskott? Jag kan till och med välja att njuta av att bara vara en liten stund.

Jag upplever att det i tider av skiften är lätt att i tanken eller känslan förflytta mig till en plats där jag känner att jag är maktlös, att jag saknar handlingsalternativ, att jag är ett offer för omständigheterna. Men tänk om det är så att dessa skiften är något helt annat? Att jag bara skulle kunna byta bild, till en där jag kan agera.

I skiftet skulle jag kunna vara en vandrare på en vidsträckt prärie som själv kan välja riktningen, som väljer känsla och tanke. Jag skulle kunna se mig som någon som tar emot ögonblicket och lever det i kärlek, minut för minut.

Något händer mig. 
En älskad person mår dåligt. 
Hen drar sig undan. 
Jag känner hur mitt hjärta uppfylls av smärta. 
En del av smärtan är känslan av maktlöshet. 
Att jag vill finnas där för hen. 
En del av smärtan kan också vara hens, som jag känner ända in i mig.

Min automatreaktion är att sätta mig i valnöten och vips så blir det orkanvindar och jag blir livrädd. Å min älskades vägnar och samtidigt ökar vindstyrkan av min egen rädsla för känslomässig smärta.

Det är frestande att kliva i valnöten. 
Det är så frestande. 
Men jag väljer att ta några djupa andetag. 
Jag blundar, kommer i kontakt med mig själv och så kliver jag ut på prärien istället. 
Jag känner den friska vinden möta mig. 
Jag sitter ner en stund och jag tänker på den älskade personen, jag tänker på andra som har det svårt, jag tänker på smärtan i mitt eget bröst … och så andas jag in kärlek. 
Jag fyller mitt väsen med kärlek och sedan, när jag har fått det jag behöver, så börjar jag andas ut kärlek. 
Det är som att jag andas ut kärleken i en cirkel och ser namngivna personer som behöver extra mycket frid just nu. 
Just till hen skickar jag extra mycket. 
Mer kan jag inte göra just nu. 
Jag behöver kunna acceptera de skiften som andra genomgår.

Reflektionsfråga:


Hur hanterar du en situation där du känner maktlöshet?



Varsågod, en stunds stillhet:

:



Related

veckokrönika 7154118344915470266

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Jag är en mästare på att släppa taget. Lite som någon vis sade, "Kan jag inte göra något åt det finns ingen anledning att bekymra mig över det, Kan jag göra något åt det, då finns heller ingen anledning att bekymra mig över det." Ungefär

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mr T - om det är du <3 – så är det mitt defaultläge också ... men ibland, när det kommer nära och jag verkligen bryr mig om en person... då är det svårare för mig. Jag är inte allt igenom rationell. Kanske är jag en verkligen sensibel person. Tjolahopp.

      Radera
    2. Att känna är sunt tror jag, annars är jag en robot. Sorg, förtvivlan, glädje, kåthet m.m. men när mina känslor övergår till skuld över min maktlöshet över någon annans val eller livsöde känns det för mig dysfunktionellt.

      Radera
    3. Sedan kan jag hårddra det till föräldraskap, det kan bli riktigt konstigt när jag snackar skuld och maktlöshet.

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item