charlotterudenstam

Längst där inne i mörkret väntar ljuset på dig.



När jag vaknar är det fortfarande mörkt.
Sängen finns i den mörka värmen.
Jag smyger in i mitt gröna meditationsrum och tänder stearinljus.
Lågan fladdrar i det ännu mörka rummet.
Lågan förebådar dagen som ska komma, men påminner också om att det är som mörkast före gryningen.




Jag sätter mig ner för att meditera. Jag tillåter mig att omslutas av mörkret. Jag blundar och kan ändå höra ett svagt knaster från stearinet. Jag vet att en liten flamma av ljus faktiskt finns.

Jag låter andningen ske, jag tar djupa lugna andetag. Jag känner hur hela mitt väsen kommer i kontakt med det stora mörkret inuti. Det är som att jag färdas in i ett mörkt och varmt universum.

En stund faller mina tankar på mörkret jag omges av, mörkret som är utanför mig, mörkret som kan kännas tungt att bära. Det är lätt att känna mig ihoptryckt av det, svårare att vila i det.

Så jag återvänder till min kolsvarta inre värld. Jag känner mig både trygg och otrygg här inne. Det är som att mörkret är oändligt stort, det är som mörkret är evigheten och universum. För en stund faller jag i detta mörker, jag fylls av en svindlande känsla, rädslan griper tag i mig, tänk om detta fall kommer att skada mig, tänk om jag kommer att landa hårt?

Men så släpper jag tanken och perspektivet förskjutas. Jag faller ju inte, jag svävar i min oändliga inre rymd. Här kan jag inte dö. Här är tiden ingenting. Här är ett continuum. Här är varandet.

En tanke föds. Trots den härliga känslan i mörkret. Trots att jag är helt omsluten. Trots att allt liksom är perfekt längtar jag till något annat, till något mer. Jag längtar till ljuset. Jag längtar till en position där jag både kan vara och göra, där jag kan bidra med mitt inre ljus, till att lysa upp andra.

Jag tänker att när jag tillåter mitt ljus att skina riktigt starkt, när min kärlek blir synlig, när min omtanke strålar, då kan ljuset smitta andra. För vi lever i en tid då vi behöver ljuset så väl. Kärlekens ljus.

För att nå dit tror jag att vi då och då behöver djupdyka in i mörkret. Vi behöver möta alla våra rädslor, och tillåta att de löses upp, vi behöver tillåta oss att vara dödsförskräckta, livrädda, panikslagna i det mörka inre universumet… för att så småningom känna dess sammetslika mjukhet. Mörkret förvandlas till en vän, till en plats att vila i tills ljuset når oss.

Som jag längtar. 




Morgonen har grytt, staden stiger fram i ljuset. Undrar vilka ljus jag går möta på min väg i dag?



Related

livet 1647500896701550557

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item