charlotterudenstam

Det här med känslorna och ansvaret.


Du äger dina känslor.
Det är du som känner något. Det är ingen annan som ”gör” känslor i dig.
Punkt.
Sedan är det upp till dig hur du agerar när andra gör eller säger saker som inte känns bra för dig. Du avgör hur du vill bli behandlad av andra.


"Relationships do not cause pain and unhappiness.
They bring out the pain and unhappiness that is already in you."
- Eckhart Tolle

Vi är så matade med att vi kan göra känslor i andra och att andra kan göra känslor i oss.

”Hen gör mig ledsen, glad, kåt, förtvivlad, euforisk, rasande.”

Nej, det är inte hen som gör de känslorna i dig. Du känner något, som aktiveras av det hen sa eller gjorde. Det fungerar liksom aldrig med att säga: ”Det var ditt fel.”

Däremot, och det är viktigt, behöver vi lära oss att förhålla oss till både de känslor som andras beteenden triggar igång inom oss själva och välja vad vi står ut med.

Alltså: Säg att din partner har något eller flera beteenden som du retar dig på, som irriterar dig, kanske till och med oerhört mycket. Säg att hen är en retsticka, eller att hen inte gör sin del av hushållsarbete, eller tillåter sig mer frihet i relationen än du. Säg att hen säger saker som gör att du känner dig sårad eller ledsen.

(Nota bene: Detta resonemang inkluderar inte fysiskt våld. Det är inte okej och det är inget som ”projiceras” på dig eller som du projicerar på någon annan.)

Vad är det då som gör att dina känslor bubblar upp? Hur mycket handlar det egentligen om dig och hur mycket om hen? Det hjälper inte att peka finger mot den andre, eller att stå och skrika åt varandra och komma med alla möjliga skuldbelägganden.

Det som däremot kan hjälpa är att fundera över följande:

Hur vill jag bli behandlad? Vad känns okej för mig? Vad gillar jag? Var finns mina gränser? Vad behöver jag säga nej till? Vad vill jag bejaka?

Och därifrån kan du agera. Där börjar ditt ansvar.

Om din partner är en retsticka och du har svårt att klara det, säg till exempel: När jag blir retad kan jag känna mig sårad. Jag skulle vilja att vi kommunicerar på ett annat sätt.

Alltså, tala om vad som händer i dig, istället för att säga ”dumma dig”.

Jag tror att det lätt blir en ond cirkel, där vi känner oss nedtryckta eller förargade på andra (eller annan känsla som stämmer in på dig) och så gör vi den personen till skurken. ”Om bara hen ändrade sig skulle mitt liv bli bra.”

Men se sanningen i vitögat: Du kan inte förändra en annan människa, du kan bara förändra ditt eget förhållningssätt till hen, eller till dig själv.

Så när du börjar säga nej till det du uppfattar som till exempel kränkande kan en ny dynamik uppstå, där båda (eller flera) känner sig respekterade.

Om du lever i en relation som inte är bra för dig, är det du som har ett ansvar för att förhålla dig till det. Det är du som är den viktigaste i ditt liv. Det är du som behöver göra valen. Även om det ibland känns lättare att lägga ansvaret för ditt eget upplevda elände i någon annans knä.

En djupare aspekt av detta är: Varför tillåter du dig att känna dig triggad av x eller y som din partner säger eller gör? Vad i dig är det som blir triggat? Handlar det verkligen om den aktuella situationen? Eller handlar dina starka känslor om något som hänt för länge sedan och som någon del av dina hjärna reagerar på? Jag får fördjupa det resonemanget i ett annat inlägg.

Love   Charlotte

Related

livet 4143568926854363580

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Intressant. Själv värderar jag sällan, eller ens aldrig någon eller något. Jag tycker inte, om ditten och datten alla gånger. Ibland får jag frågan. Vad tycker du om hen? Chefen? Den nya statsministern? Om mina bilder på Instagram? Om min lön? Om den nya på ekonomiavdelningen? Om Winnerbäck?
    Ofta tycker jag ingenting. Ibland tycker jag något, oftast om vad någon gjort och inte så mycket om hur personen är. Det har många av mina bekanta svårt att förlika sig med. De tycker jag skall tycka, helt enkelt.
    Varför. Jag tycker inte något om alla människor, jag tycker inte heller om alla människor, men jag har en skyldighet att älska alla människor.
    Kanske svårt för många att förstå hur jag menar. Försöker jag övertyga dem om vad eller hur jag menar? Nej. Somliga blir frustrerade och tycker jag är ansvarslös ibland. Jaha, tänker jag, utan att värdera att de tänker så, eller kanske till och med tycker jag verkar knäpp.
    Den här tyckoholismen är absurd ibland. Ha en åsikt och flyt med i strömmen. Eller ha diametral motsatt åsikt och följ med den strömmen. Varför?
    Saker händer, jag betraktar, utan värdering, utan dömande eller utan någon som helst specifik känsla. Det händer.
    Jag är över 40 bast. Jag har gjort precis allting jag förutsatt mig att göra under min livstid. Med drömmarna är jag klar. Såvida det inte dyker upp några nya. Så jag förvaltar dessa 20-40 år jag har kvar, egentligen utan att tycka något om det. Jag föds, lever och dör. Däremellan lär jag mig av mina misstag och framgångar.
    Grejer jag tycker om:
    Mig själv.
    Jag börjar där.

    T

    SvaraRadera
  2. Så fint du beskriver det T. Tror också att detta tyckoholismen är ett uttryck för en vilja att känna något slags sammanhang och att det då kanske blir jobbigt med någon som inte vill leka på samma sätt.<3

    SvaraRadera
  3. Sant. Men det var inte lika påtagligt innan internets genombrott. Därav jag minimerar min närvaro så gott jag förmår här på nätet. Det har i mitt tycke blivit någon slags åsiktskloak. Då gör jag ett val. Ta del eller så avstår jag.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item