charlotterudenstam

Tänk om dina starka känslor inte har så mycket med det som händer nu att göra?


Du blir oresonligt ledsen, förbannad, förtvivlad över något.
Du rasar, du gråter, du skäller, du kollapsar, du tystnar, du flyr.
Det är som att något har triggat dig så hår att den mänskliga delen av hjärnan stänger av.
Kvar är du med din reptilhjärna. Den som vill att du ska överleva. Den som reagerar instinktivt. Den del som egentligen inte alls vet vad det handlar om just nu.
Tänk om du kunde ta ett djupt, djupt andetag då. Tänk om du kunde hämta hem dig, tänk om du kunde återknyta till andra delar av hjärnan.
Jag tror det går – bara du blir medveten om vad du gör och vad som händer dig.



Ett fungerande sätt att hantera svåra situationer är att låta bli att re-agera och istället välja att agera. 

Först av allt: Jag utger mig inte för att vara något slags hjärnforskare. Jag talar helt enkelt utifrån egen erfarenhet, saker jag läst och bevittnat. Du behöver inte köpa min verklighetsbeskrivning – och om den får dig att reflektera och tänka självständigt: Grattis!


Igår lovade jag att fördjupa inlägget som handlar om känslor och ansvar.

Min erfarenhet är nämligen att de starka känslor vi riktar mot vår omgivning eller de vi känner, väldigt sällan har med den aktuella situationen att göra. Jag tror att vi hela tiden, på ett omedvetet plan, förhåller oss till vår historia, eller det vår hjärna eller kropp har registrerat vid olika tillfällen i våra liv. Det finns kroppsminnen och det finns välkörda tankebanor i hjärnan som vi automatiskt faller in i. Om vi inte väljer att medvetandegöra vad det handlar om.

Visst händer det dig ibland att du blir förvånad över dina starka reaktioner på något? När du blir oproportionerligt ledsen över något? När du känner dig fruktansvärt kränkt? När du blir livrädd för något till synes trivialt? När du blir euforiskt glad? (Oftare uppstår dock dessa känslor i förhållande till något som din kropp eller reptilhjärna uppfattar som ett hot eller en fara).

Om du till exempel blir av med jobbet kan det kännas som att hela livet rasar. Det är som att allt blir svart. Då kommer du förmodligen i kontakt med gamla rädslor, som kan handla om till exempel: Rädslan för att bli övergiven, förlöjligad, hamna utanför gemenskapen, bli dömd, att inte överleva.

Eller om någon säger något till dig som du upplever som kränkande och du blir vansinnigt arg.

När de starka känslorna kommer är det svårt att se klart och det är svårt att se att det som sker med dig är en re-aktion. Vad skulle hända, tror du, om du kan stanna upp i situationen, distansera dig lite ifrån den och fråga dig: 

Vad är sant just nu? 
Varifrån kommer mina starka känslor? 
Påminner detta mig om något annat? 
Har jag reagerat på liknande sätt någon gång tidigare? 
Är detta en del av ett mönster som jag känner igen?

Tänk om du, då och då, kan nyfiket börja nysta, för att hitta trådänden, när du får den där starka känslan… och se… det kanske var du som var litet barn, beroende av en vårdnadshavare, som upplevde den känslan första gången. Och då kanske situationen upplevdes som livshotande eller oerhört skrämmande för dig?

Ibland går det inte att hitta något att nysta i. Den händelse eller de händelser som triggade din re-aktion i dag, kan sedan länge vara glömda. Det kanske
inte känns meningsfullt att nysta, då kan du välja att stanna och andas och konstatera: Min re-aktion nu är inte kopplad till nuet.

Min erfarenhet är att ett fungerande sätt att hantera svåra situationer, är att låta bli att re-agera och istället välja att agera.

Säg att du är rädd för att gå in i en skog eller för att gå över gatan, eller för att bli lämnad ensam. Ingen av de sakerna behöver vara farliga för dig som vuxen. Men om du då medvetet och långsamt går in i skogen, känner hjärtat bulta, stannar till, känner bultandet, känner rädslan och så… tillåter dig att känna att rädslan släpper, att inget farligt sker. På det sättet kan du långsamt lära om din hjärna, att inte undvika ”faran”, utan trampa upp ett nytt spår, som blir mer hälsosamt för dig och som gör att ditt liv kan expandera.

Hur många är det inte som låter bli att be om en dejt, för att de är så rädd för att bli avvisade? (För att ta ett litet exempel på rädslor som kan begränsa). När du lär dig att det varken är farligt att fråga eller att få ett nej, när du tillåter dig att några gånger känna hur ont ett nej kan kännas och stå ut med det en stund… så kanske du kan ana att det går att lära sig det mesta. På detta sätt bemästrade jag min rädsla för att stå inför grupp. Jag gjorde det igen och igen och igen och i dag älskar jag det – trots att jag fortfarande känner adrenalinet pumpa när jag ska gå upp på scenen.

Så när du reagerar starkt på vad någon annan gör i förhållande till dig, så kan du dels, som jag skrev om i går, ta ställning till hur du vill bli mött i dag – men också, inför dig själv tacka denna person för att hen har triggat dig till att se en djupare aspekt av dig själv. Detta är inte lätt, jag vet det. Och sanningen brukar vara den att du triggas allra mest av dem du älskar och det kännas är just för att du, när du känner dig relativt trygg, har en möjlighet att läka de djupaste såren inom dig.


Reflektionsfråga:

Finns det situationer då du upplever att du reagerar oproportionerligt starkt på det någon gör i förhållande till dig? Vad kan detta lära dig om dig själv?





Related

livet 5724275531485281678

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item