charlotterudenstam

Konsten att vistas i mörkret.


Ja, hur ser konsten att hantera en svår situation ut?
Kanske är det så att svaren är lika många som de som känner starka känslor?
Förmodligen finns det ingen universalmetod.
Mitt val brukar vara att helt enkelt känna smärtan.
När kan jag känna den allra mest? Vilken är vägen igenom?


Jag går ner i källaren, ner i ett inrett rum där klienter tas emot. Jag ställer fram en meditationsstol, ställer klockan och så släcker jag alla ljus. Jag sitter så att allt jag kan se är kompakt mörker. Detta mörker möter jag med öppen blick. I nästan en timme sitter jag stilla och ser in i mörkret. Det är som att jag både omges av mörker rent fysiskt i rummet och samtidigt kommer jag i kontakt med mitt eget mörker, i min egen smärta. Det är som att jag kan känna alla känslor i mig en oktav högre. Ännu mer. Och så andas jag. Långa, djupa andetag.

Tankarna drar i väg med mig, de snurrar som en torktumlare, och då och då kommer jag på mig med att höra dem, jag inser att jag har tappat bort mig och mörkret, att jag liksom flytt bort till tankarna, som vore de tryggare eller lättare att hantera än det faktum att jag befinner mig i totalt mörker. Jag hämtar hem mig. Jag andas långsamt och medvetet igen. Jag känner mörkret mot min kropp, i min kropp. 

Det finns inga fästpunkter för blicken. Ibland blinkar jag till för att försäkra mig om att jag verkligen tittar. Då och då undrar jag hur lång tid det har gått, men så kan jag återvända till meditationen, att vara i nuet, i mörkret, precis just nu i det som känns, i det som min kropp upplever. Det går vågar av starka känslor genom kroppen. Jag känner fysisk smärta emellanåt, jag andas.

Det finns ingenting som dövar den inre smärtan. Det är som att den kan friläggas i mörkret, som tar bort sinnesintrycken. Det är som att smärtan befinner sig naken där tillsammans med mig i mörkret. Det är som att jag gör en vandring genom mörket. En vandring som jag inte vet slutet på. En vandring där stegen är mina andetag och där verkligheten bara är andningen, mörkret, och smärtan i bröstet.
På något märkligt sätt känner jag mig enormt levande. 
Jag känner mig som att jag i all stillhet krishanterar. 

Klockan ringer en första gång. Jag lägger mig ner och blundar. Känslorna känns om möjligt ännu starkare. Jag andas. Jag tillåter mina känslor att skölja genom min kropp. Jag ligger helt stilla. Tar emot dessa uttryck för livet. Tillåter allt som sker. Andas långsamt och djupt. Är verkligen här och nu. 

Så ringer klockan för andra gången.
Jag ligger kvar en stund.
Sedan går jag upp och möter ljusen från världen.

Ingenting har egentligen förändrats. 
Det känns som att jag ännu inte nått gryningen. 
Det känns som jag behöver dyka ner där i mörkret igen. 
Men nu vilar jag en stund. 


Related

livet 2086603758830474269

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item