charlotterudenstam

Ah men bara pang bong krasch liksom



Det finns en fin rysk folksaga som heter Vanten. Den utspelar sig på vinterns kallaste dag, då en pojke tappar sin vante i snön. Det är så kallt att till och med djuren börjar krypa in i vanten för att skydda sig. Ett i taget. Det är spännande att läsa bilderboken för små barn. För tänk att björnen får plats, så järven, så räven, så den ena efter andra. Vanten blir sprängfylln men på något mirakulöst sätt så håller den ihop.

Då kommer en liten liten loppa och hoppar in. Hela vanten sprängs.

Lite så kan det kännas att vara jag just nu.


Jag tänker också på ordspråk i stil med liten tuva stjälper ofta stort lass.

Just nu står jag där, lasset har vält, vanten har sprängts och jag vet inte riktigt var bitarna är eller hur jag ska plocka ihop dem. Eller om det faktiskt är så att jag ska lämna vrakdelarna kvar i snön och leta reda på en ny vante, eller se mig bättre för när jag går, så jag slipper snubbla.

I torsdags eftermiddag mediterar jag. När jag reser mig faller jag framåt, foten och smalbenet hade somnat. Eftersom jag inte bor i ett chateau är rummet ganska litet och jag kunde ta emot mig med händerna. Men stortån blev rejält stukad och under några dagar har jag fått linka mig fram i livet.

Det är som att kroppen skriker: 

Du klarar inte av det här tempot längre, 
du behöver dra ner på takten. 
Du behöver börja hinna med sig själv också. 
Du behöver känna dina behov. 
Du behöver vara. 
Du behöver känna din kärlek till dig i din egen kropp. 
Motvilligt lyder jag kroppen. 
Jag bevittnar hur andra springer omkring, medan jag alltså mest kan sitta still och titta på.

I detta tillstånd så kan jag alltså se hur vanten tappas, ser den fyllas av skogsdjur och så sprängas. 

I själva verket känns det som att jag sprängs. Som att mina illusioner om mitt liv och mina relationer sprängs. Som att jag står kvar där naken och fryser och inte riktigt fattar vad som hände. 
Vad var det jag trodde om livet när jag befann mig i vantens värme? 
Vad trodde jag var möjligt? 
Vad var det jag inte vågade se? 
Vad är det som detonationen ska lära mig?

Just nu står jag blick stilla. 

Jag andas knappt. 
Jag känner mig i ett slags chocktillstånd som kan följa på en stark insikt. 
Jag undrar hur livet och världen kan gå vidare och ser att jag dessutom är i anspråktagen av reptilhjärnan och inte kan tänka klart.

För ute i den stora världen, utanför mitt privata kaos, pågår livet för fullt. 

Jag gissar att julkommersen mår bra, att julplanerarna älskar dagarna och att många bara njuter av att dricka glögg i adventsljusens sken.

Hos mig finns det inte minst julpynt framme. 

Det är som att livet tornar upp sig som ett stort moln och för en stund eller två eller 24 skymmer sikten för världen bortom den sprängda vanten.

Nu vill jag att existensen ger mig hjälp att tolka tecknen. 

Vad är det jag ska förstå just nu?



Related

livet 6764564385682149408

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item