Platoniska kärleksbrev 1: Mina möten med ordmästaren Klas Östergren, eller trattgrammofonen i Florens.

Hej Klas!

Det här är en liten betraktelse över mina möten med dig, där du bara i ett par fall varit fysiskt närvarande. När jag lyssnade till dig nyss, så kunde jag inte motstå impulsen att skriva. Så här får du i all enkelhet vad dessa möten betytt för mig.

Love

Charlotte



Det händer för så länge sedan. Kanske skulle jag tala om bronsåldern? Mårtens afton, troligen 1981. Vi har läst Gentlemen allihop och tillåtit oss att fascineras av den värld Klas Östergren skapat åt oss. Vi ordnar gåsmiddag enligt konstens alla regler och har högläsning i vinrusets sken.

Jag minns inte längre handlingen i boken. Det är mer stämningar jag kommer i kontakt med. Vagt minns jag gåsamiddagen som inspirerade oss till att skapa en egen. Jag minns ett Stockholm för länge sedan och jag minns ord som skildrade detta på ett sätt, som gjorde att jag kunde krypa in i och bo i romanen ett tag.

Men handlingen. Nej. Den är borta.

Vi befann oss i en tvåa på Tomtebogatan. Vi hade boken, gåsen, svartsoppan, tillbehören och en väldig massa gott rödvin. Ingen av oss hade tillagat gås. Den tog god tid på sig och varje gång vi tittade in i ugnen hade en krympt. Jag minns små stråk av oro om maten skulle räcka. Men vin hade vi och svartsoppan var verkligen inte god. Men Gentlemen var ändå Gentlemen och gav kvällen ett trolskt skimmer som ännu lever kvar.

Det var som att träda in för en kväll Klas Östergrens rike. Åtminstone kändes det så.

(Varje gång jag ännu använder ordet luguber, så hinner en snabb tanke gå till just den boken.)

Scenbyte. Jag befinner mig i Florens. Året kan vara 1999. Det är sensommar och väldigt långt från det tidiga åttiotalets gåsamiddag. Jag sitter omgiven av teve- och filmmänniskor på en märklig liten krog med en stor trattgrammofon, vars ägare matar den med stenkakor. Anakronism. Klas är med vid bordet och vi dyker in i ett samtal om livet och litteraturen. Timmar senare är vi ett litet gäng svenskar som går armkrok från korgen innan vi var och en artigt säger god natt.

Klas är där för att möjligen ta emot ett pris. Jag är en läsande, skrivande och medföljande hustru som dagtid vandrar bland minnen av etrusker och renässansmästare, medan resten av sällskapet tillbringar dagarna framför teveskärmar.

En kväll anordnas en stor middag på en florentinsk trattoria. Jag placerar mig strategiskt vid sidan av Klas. Nu vågar jag även tala om min relation till hans ord och hans böcker. Det blir ännu ett svindlande samtal, timmarna rusar i väg och jag lägger ibland märke till någon lite rynkad panna i närheten, som att glädjen i vårt samtal och det faktum att vi är så ockuperade av våra ord och hur de dansar med varandra, skulle kunna göra att andra känner sig uteslutna.

Jag låter rynkan passera och fortsätter simma i oceanen av ord, tankevindlingar och associationer. Jag känner mig ytterst levande, jag njuter av värmen runt bordet, av maten, av vinet och av samtalet. Jag känner mig som en flygfisk som behärskar flera element och njuter, njuter, njuter.

Nutid. 2014, sent i december. Jag lyssnar på Klas i min favoritpod Värvet. Nu är han nybliven akademiledamot, boken jag läste för mer än 30 år sedan har just blivit till film. Medan jag får höra honom berätta episoder ur sitt liv och relationen till filmen och teveserien Gentlemen, förflyttas jag tillbaka till dessa två tidpunkter då Klas gjort tillfälliga stopp i mitt liv. På avstånd på en gåsamiddag på Tomtebogatan och i verkligheten två sammetslena krogkvällar i Florens.

Jag blir tacksam över påminnelsen över dessa förtätade stunder i mitt liv.
Tacksam över att färgerna fortfarande är kvar.

Tacksam över att jag kan känna en slags kärlek till tider som svunnit, utan att för den sakens skull känna nostalgi. Det är som att jag, när impulsen kommer, kan besöka glömskans hav och för en stund lyfta upp saker till ytan igen, så de får glänsa i minnets sken för en stund.

Förmodligen har mina minnen en lite annan färg, än då detta skedde och jag gissar att andra som var med har skapat minnen av dessa episoder som skimrar i lite andra färger. Det spelar inte så stor roll. Jag njuter. Livet. Nu… och då.