charlotterudenstam

Vad vill barnet i dig? När släpper du fram dess kreativitet och livsglädje?




Jag ser en bild av mig själv där jag bokstavligen klär på mig barnet.
Med fräknar på kinderna och råttsvansar och nallen Saga i famnen far jag i väg till ett Nallekalas för barn i vuxna kroppar.
Där framme blir jag lite besviken, för jag möter inte barnen, jag möter de vuxna och ganska snabbt börjar jag skämmas över lekfullheten i mig, jag släpper taget om barnet och är tillbaka i den lite tristare och stelare vuxenheten. Mitt vanliga jag.



Igår bevittnade jag en blivande mamma hålla en tvåmånaders bebi i famnen. Det var bedårande att se. Det var som att hon förberedde sig för det som inom kort kommer att hända henne. Bebin var så liten att den utan protester lät sig flyttas runt mellan omtänksamma vuxna. Jag såg tilliten i mötet mellan den vuxne och barnet.

Jag ser större barn som på Tjugondag Knut äntligen får äta upp pepparkakshusetD går in i projektet med liv och lust. Skratten ekar medan huset demoleras. Det finns en omedelbarhet i detta, en närvaro som ibland kan vara svår att vara i som vuxen. Där finns inga analyser, där finns varande i ögonblicket.

Så minns jag meditationer jag gjort där uppgiften varit att under 45 minuter vara barn. Där allt är tillåtet utom prat. Där barn kan leka ordlöst med varandra, där barn kan använda hela sin fantasi i det rum meditationen pågår. Första gången jag gjorde den kände jag mig väldigt obekväm. Jag spelade ett barn under meditationen och försökte lista ut vad jag tyckte var roligt att göra som barn. Jag var tidvis uttråkad. Jag försökte verkligen hitta något som var kul. Jag saknade möjligheten att tala med de andra barnen. Jag kände mig osäker på vad lek egentligen är.

För varje gång jag har gjort den meditationen har jag känt mig tryggare, det har till och med varit gånger då jag sett fram emot att äntligen få släppa fram barnet i mig. Barnet som tar emot ögonblicket, som ser möjligheterna, som inte analyserar, som möter kompisar, som rullar runt, som leker, hoppar, springer, vilar, leker stilla… eller vad det för ögonblicket behöver.

Det blir till en värld med möjligheter. En värld utan dömande filter. En skön värld.

Jag har också varit med om processer där jag under närmare ett dygn fått vara ett barn, med tillgång till en ”pappa” som funnits till hand för mig. Det var såå underbart att släppa mig fri på det sättet och samtidigt känna vad som händer mig i mötet med andra barn.

Med andra ord har jag tränat på att vara i barnenergi. Jag vet hur skönt det kan kännas och hur svårt för den ytterst vuxne och seriösa att göra det. Det kan verkligen vara en stor utmaning.

Så åker jag då i väg på barnkalaset för vuxna. Jag har målat fräknar på kinderna, jag har satt upp råttsvansar. Jag har gjort mig riktigt barnfin och Saga är med. Jag känner mig till och med tveksam till att köra bilen dit… men får uppmaningen att ”slå på barnenergin” efter att jag har parkerat bilen.


Sagt och gjort. Jag far i väg, jag letar efter mötesplatsen, jag studsar dit. Jag ser omgivningen med nya ögon. Jag möter en nallekompis som hänger på grinden och jag känner mig så lycklig. Jag möter värdinnan och vill titta på allt spännande i trädgården.

Sen möter jag kvinnor med nallar, kvinnor som är vuxna och kloka. Kvinnor som för djupa, innerliga samtal. Barnet i mig blir så besviket. Det ser sig om, letar efter en kompis, får tag på en nalle och leker med den en stund. Men när de vuxna ler på det där sättet jag minns att vuxna log mot mig som barn… ”Å så härligt det är med barn… ” så känner jag hur barnet i mig krymper ihop och ger upp. På bara några minuter förvandlas jag från det sprudlande barnet, som längtat så efter att få leka med andra barn, till en vuxen kvinna som först skäms över att jag tog uppmaningen om Nallekalas på fullt allvar.

Jag önskar att det kan få finnas mer plats för barnen i oss, att vi kan tillåta den energin att flöda i oss då och då. Jag tror det är en oändlig källa till livsenergi, kreativitet och porlande skratt.
Vad hade hänt om jag inte hade låtit den vuxna Charlotte ta över på Nallekalaset? Vad hade hänt om jag fortsatt att vara lojal med och bejakat min femåring som jag kom dit som? Hade det varit möjligt att locka fler in i leken då, fler in i att, för en stund, vara i världen med barnens ögon?


Reflektion:

När kände du senast kontakt med barnet inom dig?
Vad gjorde du då?

Behöver du få kontakt med flera delar av dig? Jag kan stötta dig i den processen.

Related

livet 8745133795585434152

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item