charlottecronquist

Jaha. Då är jag officiellt singel.



Det är så märkligt det där.
Jag lever nära en människa, varje dag, nästan varje sekund. Vi är där i varandras andetag, i varandras ögonblick, i varandras liv.
Efter elva år skriver vi under ett gemensamt papper och så, en knapp månad senare, är de officiella banden borta. Utsuddade.
Det kommer en overklighetskänsla över mig.
Jag tittar på bilder som representerar det vi som vi tillsammans skapade.
Upplöst. Upplöst. Upplöst.
Så går livet vidare för alla andra, som att ingenting har hänt. Och för mig är det så stort, så ofattbart, så overkligt… och samtidigt precis det som är just nu.



Kärlek. Åh som jag älskar kärlek. Jag älskar kärlekens många former. Hur den kan skapa passion, gemenskap och medkänsla. Den kan göra att jag reservationslöst bara släpper allt för att älska en annan människa.

Kärlek kan vara förälskelse. Det kan vara romantik. Det kan vara sex. Det kan vara familj. Det kan vara vardag. Den kan växa och fördjupas. Den kan göra att allt känns möjligt. Kärleken, den starkaste kraften jag vet. Kärleken som skapar liv.

Men kärlek kan också förblinda. Kärlek kan också kännas svår. Kärlek kan förknippas med känslan av att vilja äga någon annan. Kärlek kan ge känslan av att den andre, subjektet för min kärlek, har något som jag saknar själv. Kärlek kan därför bidra till illusionen om att jag måste söka essentiella kvaliteter hos någon annan.

Så en del av kärleken är drömmar.
En del av kärleken är föreställningar.
En del av kärleken är längtan, är förhoppningar.
En del av kärleken är minnen.

Jag har många gånger sett min älskade i ögonen och sagt:
– Jag är tacksam för att det är vi. Jag är tacksam så länge vår kärlek varar. Och jag kommer att fortsätta att känna tacksamhet för det vi skapade tillsammans, även när en av oss tar initiativet till att vända blad och gå vidare.

Jag har många gånger känt smärtan i kärleken. Smärtan i längtan. Smärtan i att inte nå ända fram. Smärtan i att ligga bredvid honom och så ändå är det som att det ligger ett gäng sårade barn emellan oss. Barn som inte riktigt står ut med kärlek och lycka. Barn som slår sönder. Barn som skriker. Barn som skyller ifrån sig. Barn som behöver kärlek. Barn som längtar efter tröst. Barn som vill bli sedda och omfamnade.




Så många gånger har jag blivit omfamnad av Alexander. Så många gånger har han sagt till mig och mitt inre barn:
– Jag älskar dig.
Så många gånger har det känts möjligt. Jag minns hur han, de första åren sa, att han skulle bestämma sig på allvar om det var vi om 53 år. Ett slags löfte om det oändliga i vår relation. En slags besvärjelse. Ett sätt att göra barnet i mig tryggt.

Så sitter vi där en kväll i november 2014 och har ett skilsmässosamtal.
Levande ljus.
Tårar.
Smärta.
Och kärlek.
Och så svårt att ta in det. Trots att orden uttalas. Trots att beslutet är fattat. Trots att hjärtat leder beslutet.


Långsamt, långsamt är det som att dimridån försvinner, som att de gemensamma drömmarna upplöses.
Långsamt, långsamt släpper jag taget om vår kärlek, släpper taget om det vi, vi så länge försökte skapa.

För en månad sedan skrev vi under skilsmässopappren.
Igår fick jag ett mms från Alexander, han hade fotat av beslutet om äktenskapsskillnad mellan oss.
Ett ord stod det. Tack. Och ett brustet hjärta.

Vi har kontakt varje dag. Vi småpratar. Vi delar mycket. Medan vi fortsätter samtalet är det som att våra båtar långsamt, långsamt glider isär, som att mellanrummet sakta men säkert ökar.

Mitt hjärta slår hårt. 

Tårarna rinner när jag skriver det här.

Att släppa taget om en dröm, om en kärlek. Det är så svårt. Det är så sorgligt … och samtidigt det vi behöver göra. Det nödvändiga just nu.

Jag undrar hur vår relation ska se ut om en stund, när vi har tömt huset som såldes blixtsnabbt och vi står fria i förhållande till varandra.

Hur kommer våra inre barn att hantera det?
Och hur kommer vi, de vuxna Charlotte och Alexander hantera den nya situationen?

Jag är officiellt fri. Jag är en singelkvinna. Jag älskar livet.
Mitt hjärta är fyllt av kärlek och inne i mitt hjärta finns Alexander.
Min kärlek finns där. Men formen förändras.

Om framtiden vet jag inget.
Så jag andas.
Andas.
Livet pågår.
Också i tider av stora förändringar.

Related

kärlek 6220820053135249670

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Tack för det fina du skrev om att skiljas. Dina ord värmde mitt i min bedrövelse - så lik din, men ändå so totalt olik.
    Katrine

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så bra när vi kan känna stöd av varandra, även i svåra stunder, även när det mesta vänds upp och ner. Jag försöker ofta tänka: Var är jag nu? Vad ska framtiden bjuda mig? Och samtidigt vårda de fina minnena, vårda det som var oss... och kanske se det i ett klarare sken. Kärlek <3

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item