charlotterudenstam

Ja, jäklar vad mitt system är stressat. Det blir snurrigt av skilsmässa och av att packa ur huset.



Det är en så märklig känsla och så utmattande att sitta i det hus som om bara några dagar är tömt på det som är mitt.
Det är så märkligt att om bara några veckor är det några andra som bor i detta som varit vårt kära hem så länge.
Ibland snurrar världen för mig och jag inser att jag befinner mig i kris.




Han kommer och hämtar mig vid stationen. Vi tillbringar kvällen tillsammans. Vi talar kärleksfullt. Vi minns. Vi frågar oss när det började glida neråt. Vi har inga riktigt bra svar.

Men faktum är att vi nu sitter mitt emot varandra och våra vänstra ringfingrar är tomma. Då och då kommer det ett flöde av tårar.

Vi vadar liksom runt i sorgen av något som tagit slut, i sorgen av att något som är över. Samtidigt är det så obegripligt. Så svårt att förstå. Ännu står alla möblerna på plats. Det mesta ser intakt ut och nästa gång jag tittar kan det liksom vara borta.

Vi sover bredvid varandra i det som är vår säng och snart inte är det. Det är så konstigt. Att vi skiljs liksom i kärlek.

Häromdagen, i en kvinnogrupp, lät jag tårarna rinna när alla tittade på mig. Jag sa att det är så smärtsamt att skiljas i kärlek, att det kanske hade varit enklare om vi hade hatat varandra. Men nu finns kärleken där, men livet har bett oss att gå vidare, var och en på egen hand.

Vi sitter i badkaret tillsammans. Också nu kommer tårar. Ena minuten talar vi om vad vi ska ta betalt för prylarna vi planerar att sälja väldigt snart och nästa om ensamheten. Vi talar om att komma hem och ingen som väntar, ingen som undrar var någon av oss är, det där att sakna något att vara nummer ett för. Min blick blir dimmig då. Jag skakar i kroppen. Vi tittar varandra i ögonen som vi gjort så många gånger.

Jag börjar gråta mer. Våra kroppar snuddar vid varandras i det trånga badkaret. Jag säger till honom att jag minns början, hur ofta vi badade tillsammans... och det är lite som att vi snurrat ett helt varv runt tillsammans. Bara att våra respektive båtar nu glider isär.

Jag går ner i köket. Det är min tur att laga mat. I går serverade han en gemensam favorit. Han sitter uppe vid datorn, i sitt flygledartorn. Det är som vanligt. Och ändå inte. Snart har jag lagat mat här för sista gången, gått ut med de sista soporna, luktat på blommorna, tagit de sista stegen nedför trappan.

Trots att hela den här resan är frivillig så gör det så jävla ont. Det smärtat både i kroppen och i själen.

Jag vet verkligen ingenting om framtiden. Egentligen är det ju sant för alla. Egentligen. Men för mig är det på huden sant. Jag vet verkligen ingenting. Och det är okej.

Vi sitter och äter tillsammans. Pratar olika framtider. Jag är glad för hans planer. Jag är också på något sätt glad över att jag inte vet, av ovissheten. Det är som att jag behöver befinna mig i det här limbot, kanske till och med göra det länge, för att tillåta livet att liksom landa mig. 


Någon säger till mig att bland det svåraste i livet är skilsmässa... och jag parar alltså det med att även packa i hop vårt hem och byta stad. Det är liksom allt på en gång. Kanske inte alls konstigt att jag blir yr emellanåt. Jag reagerar så på stark stress. Så det är väl det som sker nu, att mitt system är väldigt stressat.


Fem dagars packande ska strax börja. Fem dagar av att plocka ihop ett liv. Det suger musten ur mig. Jag vet att det väntar något annat runt kröken... men just nu ska jag  vara närvarande i detta. Jag sitter i soffan, i vår soffa, som kanske redan i morgon är bortlovad till någon annan.

Jag behöver tillåta de känslor som är där. Alla motsägelsefullheten. Jag behöver se sanningen i vitögat. Jag behöver vara i verkligheten.

Och verkligheten är att allt snurrar. Förr eller senare så kommer det att lugna sig. Jag undrar vem jag är då och var jag är. Sooner or later, time will tell.


Och jag tackar mig själv för att jag tillåter livet. Även när det snurrar.

PS: I morgon bjuder vi till skilsmässofest... och loppis... jag hoppas på många kramar.

Related

livet 4983662848821401580

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item