charlotterudenstam

Vilket värde har jag när ingen behöver mig? Kanske noll.



Jag befinner mig på den yttersta utposten. Det är som att jag hänger och dinglar över stupet. Jag känner handens grepp som lossnar. Den hand jag hållit mig i så länge. Så glider jag neråt av tyngden, ner mot avgrunden. Jag vet inte vad som finns under mig, jag vet inte vart jag landar.
Och så vaknar jag. Svettas. Ett tryck över bröstet. Dödsrädslan känns starkt i hela kroppen, men är starkast just över bröstet.


När jag försöker smita ifrån smärtan så jagar den mig. 

Nästan var jag än går ser jag händer som håller varandra. Jag ser tryggheten i händernas gemensamhet. Och jag noterar att min hand inte håller någon. Att jag går ensam på gatan. Det finns stunder då detta gör att det känns som en näradöden-upplevelse att gå gatan fram. Som att andra är förunnade kärlek och gemenskap, medan jag går ensam, behövd av ingen. Som ett ensamt universum på vandring genom livet.

Igen och igen ser jag bilden av handen som glider ur mitt grepp, hur jag svävar fritt och hur känslan av att falla infinner sig. Ganska ofta är detta fria svävande förenat med stark rädsla, kanske rent av ångest. Lite som Kalle Anka som råkar springa över stupets kant och när han inser att han är i fria luften så börjar benen springa paniksnabbt, som att det skulle förhindra fallet som kommer. Så kommer fallet och det blir hårt.

Men kanske bilden av seriefiguren ändå är hoppfullt? För Kalle Anka överlever alla de där fallen över stupkanter. Han hamnar återkommande i paniksituationer, får uppleva fallet, den hisnande känslan i magen, och så får jag se hur han på något märkligt sätt väl nere på marken skakar av sig och upptäcker att inte ens ett litet nyckelben är brutet.

Kanske är det inte så märkligt att bilden av händerna som glider isär i vissa stunder känns så smärtsam? Kanske är det en av separationens priser? Att den trygghet som handen ger försvinner? Det blir som att handen får symbolisera trygghet och gemenskap och i det ögonblick då fingertopparna glidit isär så mycket att värmen från den andra handen har försvunnit, då känns det som svårast. Precis i den punkten kommer smärtkroppen till ytan, det är då trycket över bröstet känns outhärdligt, det är då tårarna eller masken av sten kommer.

För mig är det förståeligt att rädslan för smärtan finns där. Det är förståeligt att det kan kännas hotfullt att gå ensam på gatan. Det är förståeligt att det kan kännas smärtsamt att se andras närhet, andras kramar, andras uttryck för gemenskap, när det känns som det finns ett avstånd mellan mig själv och världen. Det är förståeligt att det kommer stunden av förtvivlan då jag frågar mig: Är det verkligen värt det? Vilket värde har livet om jag är ensam? Vilket värde har jag om det inte finns någon som behöver mig? Vilket värde har jag som solitär? Vilket värde har jag utan en hand i min?




De frågorna invaderar mig mest när jag redan är ledsen, när jag känner mig ensam, som en förlorare. De frågorna biter sig fast och får mig att sjunka ännu djupare. För en stund tonar livet över från färg, till grått och så blir det svart i rutan. Det är som att ledsenheten ger mig en känsla av att dö. För en stund känns det som att det är omöjligt att ta ett enda andetag till, eller snarare, totalt meningslöst att göra det.

På något märkligt sätt så fortsätter jag andas. Jag tillåter smärtan i bröstet att finnas där. Jag tillåter känslan av att livet är outhärdligt. Jag andas. Jag känner livet i mig. Jag ser att bilderna av händer som separeras är just bilder. Jag ser att blickar möter mina när jag går på gatan, sakta kommer jag tillbaka till livet. Jag inser att jag nyss fick en kram, att jag nyss fick ett meddelande från världen, att jag visst det har kontakt med andra.

När det vänder kan det till och med kännas som att det fria fallet är härligt, att jag kan uppskatta den kittlande känslan i magen, att det är spännande att inte veta var jag landar, att själva fallet kan vara en slags kick i sig. Bara jag tillåter känslorna att finnas där. Bara jag inte försöker tränga undan smärtan.

För mig är detta så paradoxalt. När jag försöker smita ifrån smärtan så jagar den mig. Alltså, om jag är ledsen eller känner mig ensammast i världen och då klistrar på mig ett hurtigt leende och säger att allt är bra med mig, så kommer det, en stund senare eller en dag senare eller en vecka senare, att hugga mig bakifrån. Denna falskhet kommer att ge mig ännu djupare smärta. Men om jag istället väljer att känna smärtan när den kommer, upplever jag senare en frihet som gör att jag, från hjärtat kan säga: Just nu känns det riktigt bra. Jag vet ingenting om framtiden, men just nu känns det okej. 

När jag är sann skapar det frid i mitt system
När jag vågar känna det som är, så väntar inget sådant bakslag. När jag möter någon och vågar vara sann, även om det innebär att jag inte säger någonting, utan bara att jag inte försöker leva upp till något inför någon annan, så innebär att det skapar något slags frid i mitt system. Det är som att jag, genom att helt enkelt vara jag i stunden, låter en inre tillit växa.

Detta, att tillåta mig att känna och att i den stunden uttrycka vad som känns relevant eller tryggt, skapar alltså ingen rekyl. Mitt inre gör inte uppror då. Däremot hindrar den inte att det kommer fler vågor av sorg, av ledsenhet, rädsla eller ångest. 

Jag kan inte försäkra mig emot att ännu en gång eller massor med gånger överfallas av känslan av att separation känns värre än döden. 
När jag väljer att vara i ögonblicket, i den känsla som är, känns det möjligt att ta nästa andetag. Då kan jag börja känna att jag återfår kontakten med livskraften, då ger jag eld åt energin inom mig.

Jag älskar verkligen livet. På något märkligt sätt älskar jag intensiteten som den här livsfasen ger mig. Trots att jag då och då vaknar svettig och panikslagen. Trots att bilden av handen som glider i väg får mig att vilja skrika högt.

Det är okej. 

Det är okej precis som det är.

Related

livet 7581011181040807107

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item