Jag möter en ny dimension av kroppsnärvaro när jag får magmassagen chi nei tsang

Hennes händer mot min rygg känns så mjuka. Trots att klänningens tyg är där mellan hennes händer och min hud känns beröringen så starkt. Som att jag är i hennes beröring. Som att jag känner beröringen mer påtagligt än jag brukar. Som att jag kommit till en ny nivå av närvaro.

Jag undrar i mitt stilla sinne, för det är verkligen stilla, vad som är möjligt av njutning och läkning när jag är riktigt, riktigt närvarande. Kanske går det inte att svara på för att det helt enkelt inte är mätbart. Total närvaro... oändlig mottaglighet?


När jag rullat över från mage till rygg möter hennes händer min mage, för det är detta som är det centrala i chi nei tsang, en mjuk, djup och terapeutisk magmassage som kommer från den kinesiska och taoistiska medicinen.

Massagen, som jag tar emot av Carina Halvardsson, verkar på djupet, och tillför energi till mina inre organ, så att de kan arbeta ordentligt. Det sägs till och med att massagen kan frigöra läkande krafter.

Jag har kommit till Carina för att massagen ska hjälpa mig att bearbeta alla de känslor som separationen från min älskade har lett till. Då och då känner jag ett stort tryck över bröstet och andra gånger flyttar sig trycket neråt magmunnen. Trycket är inte en känsla, utan en förnimmelse och ibland blir det riktigt smärtsamt.

Tänk om det är som den traditionella kinesiska medicinen säger, att tarmarna inte bara är matsmältningskanaler, utan också passager för nedbrytning och förmedling av känslor?

Så jag ligger där, i total närvaro, och inser att jag är i kroppen på ett mer påtagligt sätt än tidigare. Det är liksom jag och kroppen, och jag känner minsta rörelse av Carinas händer och hur den tas emot av min kropp, utan att mina tankar sticker sin kos hela tiden. Det är som att jag klarar av att vara kvar i min kropps närvaro, och som att detta i sig är läkande. Det finns ett lugn i min kropp som känns riktigt skönt.

Efteråt säger Carina att hon också känner det.

Några timmar senare, just nu, får det mig att tänka på närvarons betydelse i samband med fysisk beröring. Hur skönt kan det bli? Eller är skönt det rätta ordet egentligen? Det jag upplever är en slags närhet till livet, som att bekymmer, känslor och utmaningar försvinner bort och att allt som är, är min kropp som vilar mot massagebänken och Carinas mjuka händer. Jag har sällan känt mig så utvilad efter en behandling.

När jag tar emot olika behandlingar är det vanligt att känslor kommer till ytan, eller det kommer tankar som ger insikter, eller jag ser bilder. Allt det är bra, men det är inte vila på det sätt jag fick i dag.

En enda bild fick jag under behandlingen. Jag befinner mig djupt ner i en brunn, eller kanske i en grotta och långt, långt ovanför mig ser jag ett runt hål med en klarblå himmel, där det seglar några moln. Det känns så vilsamt att titta på hur de flyger förbi där på håll. Det är som att jag är lugn och trygg här nere och att jag samtidigt har tillgång till den fria himlen.

Det är som att jag får budskap om att något i mig håller på att läka, även om det går långsamt och även om denna vår är min vår av tårar.