Möt känslan av att visa dig utan masker. Meditationer om kärlek 73.

Livet mitt är bra märkligt. Rubrikerna till de här meditationerna har jag skrivit långt i förväg. När jag startade projektet skrev jag alla 100 rubriker, som för att visa mig själv att det är möjligt att dela 100 meditationer om kärlek. Somliga av dem har justerats efterhand, för att hjärtat har gett mig nya instruktioner.
Ibland så gör jag färdigt meditationen långt i förväg, ibland bara med kort marginal.
Nu är det kort marginal. Och jag fascineras så av livets samspel med mig. För jag skrev just ett inlägg på Facebook som verkligen var att visa mig själv utan masker... och så var det dags för meditationen.
För mig är det en rätt skön känsla av att känna att saker och ting hör ihop, ofta på ett sätt som jag varken kan styra eller förklara.


Jag väljer alltså att skriva ett inlägg där jag visar mig utan masker. Det är precis gjort, så jag vet varken om eller hur någon kommer att ge respons eller reagera. Även om det kändes darrigt, att just där, i offentligheten på Facebook och där människor som känner mig skulle kunna reagera snarare än respondera, visa upp en slags nakenhet.

Så jag följer intuitionen och vill idag uppmuntra dig till att meditera på ett helt annat sätt än du brukar. Ta fram papper och penna och beskriv vem du är utan masker. Vem är du när du är helt sann mot dig själv? Låt orden flöda, låt bli att censurera dig och lägga märke till just de tendenserna. Vad skulle kunna vara det farliga i att, inför dig själv, visa dig utan masker.

När du har skrivit, så sätt dig stilla en stund och föreställ dig att du offentligt berättar det du just har skrivit. Vad händer i din kropp, i ditt system, om du visar dig så naken. Bara notera vad som händer. Ta emot upplevelsen, precis som den är.

Detta är vad jag skrev:

Vad händer om jag är riktigt ärlig mot mig själv? Om jag släpper alla livslögner som gör livet uthärdligt?
Vad händer om jag riktar strålkastaren in mot mig själv och känner efter var jag är just nu? Hur känns det att vara jag?
Just nu, ett tryck över hjärtat, just nu en längtan efter att någon ska rädda mig, just nu en känsla av att jag skulle vilja falla bakåt och lita på att någon står där och tar emot mig, en känsla av att vara så himla liten, värnlös och skör, som att jag skulle kunna gå sönder om någon blåser på mig.
Vad händer om jag för en stund stannar i den känslan, av att det är svårt att vara ensam, att jag då och då får panik vid tanken på hur livet gestaltar sig just nu?
Vad händer om jag stannar i mörkret och låter det omsvepa mig en stund, tar emot det bara, utan rädsla, men med all den skörhet som är jag just nu?
Vad händer om jag, åtminstone när jag sitter här ensam, inte sätter på mig rustningen, inte är den starka personen som också är en del av mig?
Vad händer om jag bara är, utan förväntningar på något?
Jag vet inte.
Jag vet inte om jag törs vara så sann mot mig själv.
Jag vet ingenting. Och det är okej.
Mitt i allt detta sanningssökande kan jag säga till min inre flicka... jag stannar kvar med dig.
Du kan lita på mig.
Du kan falla.
Jag håller dig.

Charlotte Rudenstam deltar i #blogg100 för tredje året i rad.

Hon är coach, författare och föreläsare som vill bidra till att du älskar livet.

Hon har skrivit böcker som ”100 % Charlotte – Ta ditt inre ledarskap” och

”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”.

I år väljer hon att bjuda på 100 meditationer om kärlek. Ibland som en text, ibland som en liten film, ibland på något annat sätt.