charlotterudenstam

Veckokrönika: Jag känner mig angripen, går i försvar och får göra en pudel.


Någon säger ett oförsiktigt eller retsamt ord till mig. Någon ställer en tvetydig fråga till mig. Någon ifrågasätter en av mina handlingar.

Alarmklockorna börjar ringa. Kroppen spänns. Jag ser mig om, beredd att gå i försvar. Åt vilket håll ska jag kasta handgranaten?
Vem försvarar sig inte inför ett dödshot?
Jag hinner andas innan jag osäkrar handgranaten och blir medveten om att detta är en av hudlöshetens pris. Jag lägger ner granaten på marken och darrar i hela kroppen. Så sparkar jag i gruset mot angriparen. 

Jag tillåter mig att vibrera mer. 


Alltså, dödshotet är i det här fallet en känsla i mig. Det är inget som någon har uttalat. Jag möter inga troll, jag möter inte människor som hotar att stena mig eller tysta mig.

Däremot möter jag då och då min egen rädsla, som ibland bygger upp känslan av hot till groteska proportioner. När jag som är som mest hudlös kan en tvekan i en röst räcka för att jag ska rasa ner och automatiskt tänka:

­– Nu blir jag övergiven av flocken, nu är jag sedd som värdelös, nu kommer jag att dö.

Om jag då agerar, så är det klart att det jag säger eller gör inte är särskilt genomtänkt. Reptilhjärnan går igång, adrenalinet börjar pumpa i kroppen. Mina starka försvarsmekanismer har satt igång den grandiosa överlevnadsinstinkten.

Intressant nog kan jag se att en liten del av den mer mänskliga delen av min hjärna ändå är vid medvetande. Reptilhjärnan skriker åt mig att hugga där det känns som mest, att rikta förgiftade pilar mot hjärtan eller egon. Men jag hinner ändå fånga upp en röst som viskar: Vänta nu, ta det lite lugnt. Tack vare det kommer jag bara att skjuta iväg ett stilla smatter av lösgrus.

Jag vet ju att jag ska vänta i åtminstone 90 sekunder och i mer allvarliga fall en kvart. För då har känslan av dödshot runnit av mig. Då kan jag omtolka orden, blicken, rörelsen eller agerandet och väldigt ofta se att det jag uppfattade som ett angrepp inte var det eller att det som jag uppfattade som ett angrepp i själva verket var personens egen projektion, och något jag egentligen inte behöver bry mig om. (Nota bene – ibland är ett hot ett verkligt hot.)

Det är som att hudlösheten, detta att jag känner saker så omedelbart, och under denna vår av stora förändringar i mitt liv, så är jag mer hudlös än tidigare, jag har inga värn mellan mig och världen, då kan små dissonanser fälla mig. Jag blir mer känslig för retsamma blickar eller retsamma ord. Jag tolkar saker till det värre. Jag uppfattar kritik mot mig som större än den kanske är. Jag uppfattar bristande respons som aktiva nej till mig. Jag blir vansinnigt ledsen av att bli avvisad.

Baksidan av hudlösheten är bristande perspektiv. Ibland leder den till en osund självmedvetenhet. Det är som att jag letar efter möjligheter att uppfatta sår och skador och ser världen som en farlig plats.

Samtidigt får jag en allt större förmåga att andas mig igenom. Jag får allt lättare att tillåta adrenalinet att finnas där och säga till reptilhjärnan att ta det lugnt. This to will pass.

Kanske är det till och med så att de gånger jag ger efter för reptilhjärnan – och alltså går i försvar där hotet kanske mest finns i min fantasi – är en god påminnelse om hur lätt det är att hamna där, hur många konflikter i världen som föds där. Tänk om jag då kan våga känna tacksamhet över att jag ofta hinder hejda det rädslostyrda impulshandlandet.

Det finns en framsida av hudlöshetens känslighet också. För jag känner också vänlighet, kärlek, omtanke, lust och energi, mer ofiltrerat. Jag tillåter mig att vibrera mer.

Vad händer då när jag upptäcker att jag tagits över av mina försvarsmekanismer?

Jag skäms en stund när jag inser att jag reagerade istället för att respondera.
Jag gör en pudel.
Jag ber om ursäkt.
Och det känns riktigt skönt.

Related

veckokrönika 8707906603474207692

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item