charlotterudenstam

Veckokrönika: Tänk om det är meningen att jag ska vara skör nu?



Jag ser människor som verkar befinna sig i en boxningsmatch med livet.
Det är som att livet ständigt utmanar dem, trots att de själva säger: Jag vill inte boxas mer. Jag är trött på det. Jag vill släppa kampen. Låt mig få leva i lugn och ro.
Det är då jag ibland undrar över uttrycket: "Det finns en mening med allt."

Tänk om det finns en massa sorg i min kropp som behöver få rinna ut, så att jag får plats?

Jag ser människor som lider på olika sätt. Det kan ske både på långt och på nära håll. En naturkatastrof trasar sönder familjer, dödar människor och förstör deras boplatser, kanske till och med deras framtidsutsikter. Jag ser bilder av människor som flyr från en outhärdlig tillvaro, hamnar i händerna på smugglare, far illa och dör plågsamt på Medelhavet.

Jag ser människor som får svåra sjukdomar, jag ser människor vars liv kompliceras av relationer som inte fungerar, jag ser människor som mår psykiskt dåligt, jag ser människor som har svårt med livsgnistan.

Jag ser människor som får så många slängar av sleven att jag undrar hur de klarar att leva. Människor som tycks vara omgivna av sjukdom, död och olika sorters smärta och jag kan undra: Vad är meningen med allt detta? Vad är meningen med lidandet? Vad ska dessa människor lära sig om livet och vad ska jag själva lära mig?

Det lär inom buddhismen finnas en del tankar om meningen med lidandet och jag kan inga detaljer om det, men då och då hör jag också människor som säger att lidandet kan vara vägen till stora insikter, till ett bättre liv på sikt. Det är som att smärtans väg rent av kan vara något bra, något att vara tacksam för.

Låt oss säga att det inte finns något rätt eller fel i tillvaron. Låt oss säga att vi accepterar det som är. Att vi möter lycka och olycka på ungefär samma sätt, som en del av våra livserfarenheter. Låt oss säga att det alltid finns ett alternativt sätt att se på något. Det som ytligt sett skulle kunna uppfattas som en katastrof, kanske, på lite sikt är precis det som behövs?

När jag mår riktigt bra är det lättare att säga saker som "Det finns en mening med allt, även om jag inte begriper den just nu".  Men när jag är förvirrad, trött, ledsen eller själv lider, kan det vara svårare att säga just det. Hur ska lidandet förstås? Och hur ska jag förstå att somliga människor tycks mer drabbade än andra? Eller är det helt enkelt så att jag inte ska förstå?

Om jag för en stund riktar blicken mot mig själv, istället för mot andra människor som tycks lida, så har jag faktiskt förlorat en hel del det senaste halvåret. Jag har själv valt detta, jag är helt medveten om det och samtidigt är det intressant att våga se att i min frigörelseprocess har också mycket i mitt faktiskt försvunnit, gått förlorat.

Så för att få tillgång till känslan i mig, så formulerar jag det som något jag förlorat. För att våga känna det. Alltså:

Jag har förlorat min man, 
jag har förlorat mitt hem, 
jag har förlorat det mesta av mina prylar, 
jag äger väldigt lite, 
jag vet inget om framtiden 
och ekonomin är väldigt osäker. 

I varje situation försöker jag välja att se vad som är bra i situationen, jag väljer att se den från en position av styrka. 
Men tänk om det är så att jag också behöver vara riktigt ledsen över allt det jag förlorat? Tänk om jag kan tillåta mig att känna mig skör och förvirrad för att jag inte riktigt känner igen mig i tillvaron? 
Tänk om jag kan tillåta mig att emellanåt vara ledsen och förtvivlad över att min situation är så osäker? 
Tänk om jag för en stund lägger ner Kajsa Kavat i byrålådan och säger: Här finns också en ledsen liten tjej i mig som behöver stöd och tröst? 

Tänk om det också är meningen? 
Tänk om de slängar av sleven som livet ger mig, just nu syftar till att jag ska vara liten och förvirrad? 
Tänk om det är okej att vara skör och inte veta något? 
Tänk om det är okej att i korta stunder vara blyg och titta under lugg?
Tänk om det finns en massa sorg i min kropp som äntligen behöver få rinna ut, så att jag får plats?
Tänk om det är vad jag behöver göra emellanåt, rikta strålkastaren inåt, och inte förlora mig i andras lidande? Eller är det rent av så att en del av mitt lidande är världens?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.


Related

veckokrönika 5785561654109090100

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Funderar lite på det du skriver... har du verkligen förlorat nåt? För mig som inte är insatt i mer än det du skriver så verkar det mer som om det är självvalt. Att du har valt att rensa bort saker, valt att sälja ditt hem, valt att skilja dig, eller har jag fel? När jag läser om din saknad så undrar jag också varför ditt val är som det är? Varför skiljs du från din man, varför säljer du huset om du inte vill osv? Jag tror att vi ibland ska tillåta oss att bryta ihop, men det är väl viktigt att inte stanna i det för länge? Att bryta ihop och komma igen. Att alla känslor är tillåtna!
    Sett utifrån så verkar ditt liv ganska spännande, utmanande javisst, men spännande!
    Kram kram från GM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt är givetvis självvalt. Men en aspekt av det är att något är förlorat. Jag vill också våga känna det. Känslan av att mista något. Jag tycker det är spännande att vrida och vända på saker. Jag ville släppa taget om allt... och det är intressant att se vilka inre konsekvenser det får. Vad händer när jag vågar känna att mycket av det jag har inte längre finns? Vilken saknad finns i mig? Vilken sorg väcks i mig? Vilken skörhet kommer jag i kontakt med? Är jag okej också de stunder när jag inte är stark och klarar allt? Är jag okej om jag inte bara bryter ihop och snabbt går vidare? Är jag okej om jag reflekterar över det som väcks inuti mig?. Mitt liv är spännande, utmanande... allt det där... Men jag tror också det för mig är viktigt att också känna skörheten emellanåt. Det är okej att långsamt bygga upp mig själv och ta med skörheten som en del i mitt liv. Härligt att inlägget väckte något i dig. Kram kram Charlotte

      Radera
  2. Tänker att även om det är självvalt så kan det självklart komma sorg, saknad och insikter om vad som varit, hur det var, vad i det en saknar/varit ledsen över/först nu förstår osv. Alltså, ting tar tid, och även om vi väljer något så kan det dröja innan effekten, känslorna, förståelsen landar på riktigt. DET tror jag är så som det är, vi vet eller förstår sällan storheten i eller de större konsekvenserna av ett beslut, ett vägval, förrän senare - ibland långt senare.
    Och så är det ju, vi måste ändå handla, agera och välja, men också tillåta oss att se i backspegeln, inse vad vi valt och valt bort, förstå att det kan göra ont osv.

    Fint skrivet Charlotte, du är en stjärna som delar med dig av de här funderingarn. TACK!
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Wivan! Det får mig att tänka på när jag sade upp mig från ett välbetalt journalistjobb. Det kom senare inte att bli några fasta välbetalda anställningar för min del. Om jag hade vetat det, kanske jag inte hade vågar ta klivet in bland frilansare och egna företagare. I dag är jag oändligt tacksam för att jag inte kunde ana de konsekvenserna, för detta självklara val har gett mig - tror jag - ett mycket rikare liv, med många erfarenheter som jag svårligen hade kunnat få som nöjesjournalist. <3

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item