charlotterudenstam

Besvärjelser. ”Om jag bara älskar lite mer, så kommer jag att bli sedd och bekräftad.”






Jag undrar hur ofta jag gjort saker i mitt liv som besvärjelser.
”Om jag bara gör detta, kommer det jag önskar att hända” eller omvänt ”om jag inte gör detta kommer jag att misslyckas eller bli övergiven”.
Hur nära är det mellan besvärjelser och vidskepelse och i hur hög grad handlar det om en önskan att styra livet?
Jag tittar i mina fotspår och vill krama om mig själv, när jag ser en kvinna som så törstat efter kärlek och bekräftelse.


En dag säger det poff och jag blir medveten om besvärjelserna.


Det finns besvärjelser och besvärjelser. Jag minns hur jag i min ungdom hade idéer som: Om jag tittar på Ingemar Stenmark så åker han omkull, men om jag inte tittar så vinner han.

Rätt oskyldigt tänker jag. Redan då visste jag ju att det bara var hittepå – och att det kanske till och med var ett skäl för att slippa stå vid teveskärmen, hoppas att han skulle vinna och inte köra ut sig någonstans mitt i slalombacken. Det var kanske den där anspänningen jag ville slippa och så klädde jag den i besvärjelser?

Nu är det något annat som griper tag i. Min längtan efter kärlek. Min längtan efter att min kärlek blir mottagen. Min längtan efter att någon verkligen ska förstå min kärlek. Mina försök att manifestera kärleken på alla möjliga sätt. Mina olika sätt att försöka blir uppmärksammad, mina viskningar, rop och ibland skrik som egentligen sa: Se mig, älska mig.

När jag tittar runt i mitt privata sociala medier-landskap så ser jag de där besvärjelserna. Om jag bara skriver ett inlägg om kärlek till, om jag bara adresserar honom en gång till, om jag bara talar metaforiskt om kärlek, längtan och ensamhet en gång till, om jag bara svarar någon annan på en fråga till, om jag bara … så kommer han att förstå.

Det finns något rörande i att titta på gamla youtube-klipp, att se serier av blogginlägg, att se teckningar jag gjort. Det är som att titta in i en liten flickas längtan. Både efter en pappa som kan lyfta upp henne i knäet, krama om henne och säga: Vad behöver du nu, lilla gumman. Och en man, en älskare, en riddare, en kärlekskamrat som famnar henne, som tittar henne stint i ögonen, som drar med henne till kärleksakten, som säger: Jag vill ha dig, som jag vill ha dig, som du är attraktiv, som jag aldrig kan få nog, som du är kvinnan i mitt liv, som jag känner kärleken du ger mig, som din kärlek till mig är attraktiv.



Då och då gick jag inte vägen genom besvärjelserna. Jag bad om bekräftelse. Jag bad om att bli läst. Jag bad om att bli lyssnad till. Ofta blev jag lyssnad till. Jag fick verkligen prata på. De första åren blev jag matat med tusen-sinom-tusen ”jag älskar dig”, för att jag bad om det, för att jag behövde kunna ta in i mitt system att jag var älskad, att jag var älskansbar, att jag var älskansvärd.

Någonstans, vid någon tid, som jag inte riktigt kan ta på, började det klinga av. Kanske var det då besvärjelserna började ta vid? Kanske det var då jag vände mig mer ut mot den stora världen, började blogga, för att bli bekräftad någon annanstans? Kanske var det att jag började känna mig ihålig i förhållande till kärleken, som gjorde det?

Det är så märkligt det där att se mina ord, som visserligen är öppna för alla att läsa, som handlar om något som berör långt utanför mig eller mitt liv, som talar metaforiskt och bokstavligt om kärlek, sex och relationer, men som samtidigt, under ytan, i många fall är en lång rad besvärjelser som ständigt säger samma sak: Se mig, älska mig, uppskatta mig.

Jag undrar i dag vad som hade kunnat mätta min kärlekshunger? Jag vet inte. Jag tror att den lilla flickan i hög grad blev mätt. Att hon tillräckligt många gånger mötte en pappafigur som kunde krama om, som var intresserad av hennes universum. Den som skrev besvärjelserna var inte mitt inre barn, det var den vuxna kvinnan mig, den som också ville bli bekräftad. Kanske detta är en av svårigheterna i nära relationer, att de inre barnen tar så stor plats, så att de vuxna mötena ibland trängs undan och det uppstår en känsla av brist?

Och att den som då känner sig desperat i sin längtan efter att bli mött i djup kärlek tar till besvärjelser. Om jag bara skriver ett vackert ord till, om jag bara lyssnar en gång till, om jag bara masserar ryggen en gång till, om jag bara stannar uppe hela natten en gång till, om jag bara dricker ett glas till, om jag bara beskriver min kärlek en gång till, då… då kommer det magiska att hända.

Poff säger det.
En dag säger det poff.


En dag blir jag varse besvärjelserna. Det blir dags att möta verkligheten. Det är dags att möta livet. Vem är jag blottad på mina besvärjelser?

Ett svar kan vara: En naken, stark och sårbar kvinna som väljer att vara snäll mot sig själv. En kvinna som är till synes ensam, men som är omgiven av så mycket kärlek, som kommer strömmande mot henne från många olika håll. Och som kan ta emot, nu när hennes hjärta inte är så ensidigt fokuserat att nå in i ett speciellt hjärta. En fri kvinna som kanske, kanske, lever med färre skygglappar?






Related

livet 9152940382912882346

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item