charlottecronquist

Skild eller singel? Vad säger orden om synen på den enastående?



Förr i tiden hölls äktenskap ofta ihop till långt efter bäst-före-datum.
Tjat, gnat, tystnader, pikar, sarkasmer var vardagsmat.
När sedan kvinnor fick större möjlighet att tjäna egna pengar blev skilsmässorna fler, samtidigt som skamstämpeln kring att skiljas sakta minskade.
Ändå frågar jag mig hur jag ser på mig själv om beroende på om jag definierar mig som skild eller singel?



Vad händer när jag ser mig som en blommande singel?

Jag tänker så här: Att vara singel utstrålar något slags frihet, något slags val, något positivt.

Skild utstrålar något annat, att en person gått miste om någon, saknar något, är skild från något, det finns en negativ underton i det.

Kan det vara så att ordet skild är ett mer normativt ord? Om jag definierar mig som skild, kanske jag säger: Normaltillståndet är att vara med någon, tillhöra någon, vara gift med någon – och att vara skild blir då ett slags undantagstillstånd, ett mellantillstånd, något som inte är riktigt bra.

Är det så att det finns en idé om att det är synd om den som är skild? Stackars hen som gått miste om sin partner. Stackars hen som är ensam nu. Stackars hen som inte längre passar in i systemet bland andra par. Stackars hen som skapar problem i umgängeskretsen eftersom den andre före detta äkta hälften också finns någonstans i faggorna och detta kan leda till problem för omgivningen, som kan känna en önskan att välja, ta parti för den ena eller andra.

Jag inser att jag står som skild på Facebook. Och kanske var det så att jag under en övergångstid kände mig som just skild. Jag var van att ha min partner vid min sida varje dag. Jag var van att ha sällskap i sängen, sällskap vid middagsbordet, någon att småprata med om vardagsbekymmer.

Under några månader – och då och då ännu – levde jag i skuggan av relationen, medan jag långsamt byggde upp något annat. Och när jag tänker på det så såg jag fortfarande mitt liv i relation till honom, men nu med ett avstånd, nu som skild. När jag smakar på ordet kan jag känna att skild från fortfarande säger att det finns band mellan de två som levt tillsammans, som att livet ännu definieras utifrån den legala relation som har upplösts.

Vad händer då när jag skiftar sätt att definiera mig, när jag ser mig själv som singel, snarare än som skild? För mig blir det lite som att släppa taget om den gamla relationen, som att jag nu definierar mig mer som jag, istället för att sakna någon annan. Det finns en frihet i ordet. Jag gillar också singel mycket mer än ensamstående, för det ordet tycker jag också har en underton av att detta är ett icke eftersträvansvärt tillstånd.

Jag hör mig säga att jag är singel, och jag tror det innebär att jag börjar känna friheten att vara jag. Inte för att jag egentligen har med det att göra (vad andra tycker om mig är inte mitt ansvar), men ändå kan jag fundera lite på detta: Hur ser omvärlden på mig? Hur ser vänner på mig? Hur ser familjen på mig? Spelar det någon roll om de ser mig som skild eller som singel? Påverkar definitionen hur de behandlar mig eller ser på mig?

Jag menar att ord är viktiga, att ord bär kraft, att ord då och då kan säga en hel del om attityder och värderingar, även om jag inte alltid är medveten om dem.

Hur ska vi betrakta varandra – och våra relationer till varandra? Finns det sätt att se på varandra som skapar frihet och spelutrymme för varandra? Finns det sätt att etikettera varandra som inte är krympande eller dömande? I vilken mån kan jag själv påverka vilken etikett andra sätter på mig?

Ett litet sidospår: Jag läste härförleden Maria Svelands bok ”Befrielsen”. Mellan raderna noterade jag hur en kvinna i min ålder beskrevs. Hon levde tillsammans med en odräglig man och det jag läste var följande: Medelålders singelkvinna har väldigt litet marknadsvärde och får nöja sig med smulor och ska vara lite tacksam över det.

Och det är klart, om jag har den bilden av mig själv, så blir en skilsmässa till ett slags stigma. ”Men stackars Charlotte som är ensam, hur ska hon någonsin kunna hitta någon sjyst partner vid hennes ålder, de bästa är ju redan upptagna?”

Jag ser alltså värderingar som handlar om kvinnor och kvinnors egenvärde, kvinnors marknadsvärde och kanske till och med underliggande idéer om att en kvinna utan en partner är det riktigt riktigt synd om (och nu talar jag inte längre om Svelands bok specifikt).

Vad händer då om jag – och många singlar i min ålder med mig – väljer att se oss som blommande singlar? Vad händer om vi älskar livet, även utan en fast partner? Vad händer om vi inte tycker synd om oss själva? Vad händer om vi, genom att leva fullt ut, bryter värderingsmönster som handlar om att en kvinna (kanske också en man) bör nöja sig med att leva i en relation som inte längre tjänar hen, bara för att slippa vara ensam eller definieras som skild? Vad händer om vi börjar uppskatta möjligheten att vara oss själva?

Jag ser det som en intressant möjlighet. Nu ska jag kolla på Facebook om det är möjligt att ändra status till singel. Hej, livet, jag älskar mig!



Related

livet 7473744337857445757

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Undrar också varför det ska stå civilstånd "skild" i folkbokföringen? Innan man gifter sig första gången står det "ogift"...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det intressant detta med att orden ibland säger mer än det verkar vid en första anblick. <3

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item