Veckokrönika: Tagelskjortans sköna beröring

Ibland händer något som gör att rädslan att bli utesluten ur gemenskapen väcks. Men varför väljer jag då att dessutom sätta på tagelskjortan?  Nästa veckas krönika hoppas jag skriva inifrån rummet.

Smärtan är där. Ögonblicklig.
Det är som att jag befinner mig i helvetets förgårdar.
Tagelskjortan är på och över mig viner piskor försedda med hullingar.
Jag sitter hopkrupen och ynkar och något i mig säger: Jag förtjänar att befinna mig på den här platsen.

Jag känner hur rädslan för mig bort från det helt lugna nuet som råder.

Vad är det som gör att jag då och då väljer smärtan? Är det för att svidet i skinnet och stickningarna i kroppen känns bekanta, är det för att det är en bekväm plats att vara på? Vad är det jag vinner på att känna kliet från taglet, som i mitt fall ibland består i känslan av att vara missförstådd och fråntagen det jag behöver?

Varför väljer jag inte glädjen? Varför väljer jag inte att hela tiden följa vågen av ja? Varför envisas jag med att, då och då, stanna till vid fläcken på pappret och bara skrika: Den ska bort, bort, bort?

Vad är det som gör min blick dimmig? Vad är det som gör att jag tillåter mig att glida ner till platsen som är fylld av tortyrredskap? Vad är det som gör att huvudet fylls med dömande ord om vad jag borde ha gjort, respektive borde ha låtit bli att göra? Det är som att rösten är så stark i huvudet att jag blir nästan bedövad. Det är som att den tränger ut den andra rösten, den som säger att jag är okej och att jag är okej även i detta, även i att känna mig ynklig, även när jag tillåter domaren att rasande vråla i mitt öra.

Men mest av allt undrar jag över varför denna plats fortfarande finns kvar i mitt liv.

Det är som att det djupt inne i mig finns en gestalt som säger att jag är ovärdig ett liv i lycka och glädje.

En gestalt som manar på mig att göra saker som jag med stor säkerhet kommer att ångra.

En gestalt som lockar ut mig till platsen där isen brister, för att sedan hånskratta åt att jag plurrar.

Det är som att det finns en vettvilling i mig som säger: Utmana världen då, gör det. Be om svaren du vet att du inte kommer att få. Be om att bli sedd på sättet du inte kommer att bli sedd. Be om att bli förstådd på ett sätt som du inte kommer att bli förstådd. Känn dig sedan usel och skamsen över att du försökte. Rulla sedan runt i ångesten över att du blottade dig. Känn hur fel det är att låta någon annan bestämma om du är okej, känn hur fel önskan att bli sedd, förstådd eller besvarad är.

Vad har jag gjort, rent konkret, som skapar detta tillstånd? Små, små saker. Jag har sökt kärlek och bekräftelse där den inte längre går att få. Jag har bett att bli sedd av människor som redan har sagt nej. Och jag känner mig så försvagad av att jag inte kan låta bli att gå åt det hållet. Jag känner mig försvagad av att jag inte låter förnuftet råda. Jag känner mig försvaragad av att jag visar att jag ännu har en önskan att bli sedd. Jag känner mig försvagad av att något i mig fortfarande har ett hopp om att verkligheten är annorlunda, liksom vänligare mot mig än den är. Jag känner mig försvagad av att jag liksom biter mig kvar och inte släpper taget.

Och sedan förbannar jag mig själv för att jag gjorde det. Jag drar skäms-struten över huvudet och tänker: Aldrig mer ska jag blotta mig. Och jag förs rasande snabbt ner i helveteslandet.

Nu efteråt undrar jag:

Tänk om jag i själva blottade svagheten för att kniven skulle vridas om i såret, för att jag skulle känna att jag fortfarande inte är helt utläkt?

Kanske jag lämnade förnuftet för att jag skulle få tampas med min egen ångest? Kanske jag utmanade känslan av att inte vara sedd och älskad för att ruska om mig så att jag skulle komma ur den glädje jag känt en längre tid och för att något i mitt system inte står ut med att jag är lycklig och glad. Som att det i mig ännu finns kvar en betingad reflex för känslor av olycka och att vara bortvald?

Och detta trots att det inte är sant.

Det är helt enkelt inte sant.

Min verklighet är inte att några oförsiktiga ord, som inte får avsedd effekt, gör mig till en usel människa. Men det finns alldeles uppenbart delar i mig som vill kunna peka finger mot mig och säga: Du är ju usel, jag visste det hela tiden.

Det här tillståndet har egentligen ingenting med verkligheten att göra, inget med det som försiggår i mitt liv nu att göra, det är som att små detaljer, en oförsiktig fråga, slungar mig tillbaka till kroppsminnen, gamla händelser, minnen av att bli utesluten ur gruppen. Ibland vet jag inte ens riktigt vad det är som för mig ner till helvetet, mörkret eller hur det kan benämnas. Jag kan inte riktigt se vad triggern är?

Kanske det handlar om att något helt annat. Att jag behöver umgås med svagheten, behöver kunna känna förvirring, uselhet, värdelöshet, och älska mig ändå. Kanske är det de trasiga delarna i mig som fick möjlighet att ropa: Vi är också en del av dig, erkänn oss. Tillåt dig detta, när du omfamnar det sköra, det svaga, det svarta, det osnygga, det skämsiga, det slarviga… det är då du kan bli hel. Det kanske helt enkelt är så att det är okej att vara en liten lort för en stund, men att det inte säger att tagelskjortan, piskan och helveteskänslan behöver följa med det? Att det rent av är mänskligt att göra fel eller känna mig fel?

Vad kan jag då upptäcka om mig själv jag tillfälligt är tagen av mörkret?
Det är som att jag blir uppslukad av rädsla.
Som att jag blir ägd av min reptilhjärna.
Som att det handlar om att ta till vilken försvarsmekanism som helst för att slippa känna det.
Ska jag fly, illa fäkta, spela död… eller vilken väg väljer jag?

Jag inser att jag delvis gör något annat. Att jag tillåter resten av min hjärna att vakna. Att jag kan lugna djuret i mig, det som skriker: FARA och säga: Tillåt känslorna, notera dem..

Så jag väljer att känna rädslan i kroppen. Det är som att kroppen delvis förlamas. Det finns ett tryck över bröstet. En känsla av att vara instängd i mig själv.
Jag känner hur rädslan för mig bort från det helt lugna nuet som råder. Det är som att det som händer inuti i mitt huvud och det som darrar där inne i min kropp, är frikopplat från det som faktiskt är verkligt.
När jag tar djupa andetag, kan inse, att shit, jag sitter i en tyst och lugn lägenhet och känner doften från potatisen som strax har kokat klart.

Det är verkligheten. Kanske det är så enkelt att häva sig upp ur helvetet, att slita av tagelskjortan, känna kärleken som dunkar i mitt hjärta?
Jag tror jag kan det. Jag tror jag väljer det.
Livet och kärleken som dunkar i mitt bröst. I

stället för de där tankarna, som vill föra mig neråt igen.