Mindfuck – hur mycket enklare vore livet utan det?

Mount Everest.

– Vad är problemet, frågar hen. 

– Jag våndas, piper jag.

Jag ska göra något, men förmår mig bara inte till att göra det.

Jag ska öppna ett mejl och få ett besked. Och jag förvandlar denna sekundhandling till en vandring upp för Mount Everest eller åtminstone Kebnjekajse. 

Så trött jag är på mitt eget mindfuck. 

Det du håller på med är självplågeri. Ja, det är det verkligen. 

Vad är det bästa som kan hända säger min coachvän? Jag muttrar något ohörbart. 

Då inser jag att den frågan jag ibland ställer är: Vad är det värsta som kan hända? Mitt söta rara katastroftänkande ligger där och väntar bakom knuten. 

Alltså, jag har i många år lett kurser för människor som ska tala inför grupp. Då brukar det finnas travar med mindfuck i rummet. Att då tänka: Vad är det värsta som kan hända, och så hitta ett sätt att bemöta det, är riktigt bra i det sammanhanget. 

Så kunde trollen dödas ett efter ett. ”Men om det händer, så kan jag agera så här. Check.” 

Men jag inser att frågan i andra sammanhang ändå ibland förlamar mig. 

För jag fastnar där i värstascenariorna. Inte alltid, allt mer sällan, men fortfarande för ofta för min egen smak. 

För ett tag sedan började jag höra det där andra, det som min coachvän ibland säger: Vad är det bästa som kan hända? Jag har börjar använda det, både i förhållande till mig själv och till mina klienter. 

Men ibland så är skomakarens skor så trasiga, oompysslade och så står jag där, tillbaka i katastroftänkandet. 

Det ytterst pinsamma och fåniga i allt detta, är att vad det står i mejlet inte är hela världen. Det är själva tanken på att öppna det och se beskedet – vad det än är – som för mig bort, som gör att jag börjar skapa hinder, som gör att katastroftankarna står på kö inne i huvudet. 

Med värsta-scenariot som infekterar mig ringer jag och pratar med människor jag älskar. De ler mot mig. 

De håller mig en stund – men säger samtidigt, kan jag höra:

 – Skärp dig och ta och öppna det där mejlet. Nu. Det du håller på med är självplågeri. 

Ja, det är verkligen självplågeri. 

Jag lyssnar på hen som nästan lite roat lyssnar. 

Hen säger: 

– Men vad är problemet, det är väl bara att öppna det och så svara på mejlet? 

Ja, så enkelt är det när mindfucket inte äger mig. 

Som jag älskar människor som gör det så enkelt. 

Som därmed påminner mig om... att jag behöver vara snäll mot mig själv. 

Det är ju intentionen för året. 

Så jag öppnar mejlet. Det var så klart inget farligt. Adrenalinnivån sjunker långsamt. 

Och jag tänker: Nästa gång ska jag vara snällare mot mig själv. Jag ska öppna mejlet, eller vad nu ”katastrofen” kan handla om direkt. 

Jag behöver inte upp på Mount Everest, åtminstone inte just i dag. 

Kebnekajse.

Reflektionsfråga: 

I vilka situationer skapar du hönsgårdar av en ynka fjäder?