charlotterudenstam

Relationer: Vad gör du när rädslan för våld är befogad?




(triggervarning, den här artikeln skildrar våld mot en ung kvinna.)


Han tittar på mig, blicken börjar bli röd, han har druckit, han är inte längre sig själv.
Så börjar tiraden av ord att komma. Anklagelserna.
Jag har hört dem förut, men jag märker att denna gång är någonting annorlunda.
Mitt inre alarm börjar vråla. Han är ingen sabeltandad tiger. Möjligen något värre. Jag svävar i fara.


Jag undrar hur många människor som har varit med om en sådan situation. Att stå inför någon som det inte längre går att kommunicera med. Någon som kanske har tagits över av ondskan, eller något annat som tar bort spärrarna mot att göra någon annan illa.

Det var så länge sedan. Men ännu, när jag tänker på det, kan jag känna adrenalinet skjuta genom kroppen. Mitt alarm går igång och jag är tacksam för det.

Jag befinner mig i ett litet rum. Han står i dörren. Jag kan inte passera honom. Han står där med sitt raseri. Även om jag inte ser fradga i hans mun, så känns han som på gränsen till vansinnig. Vad som helst kan hända nu.

I den här situationen kommer det förmodligen inte att räcka med att göra en pudel, att böja på nacken eller försöka säga mjuka ord. I den här situationen duger inte ett ”förlåt”, sagt för att rädda livet, ett förlåt som inte ens har täckning i verkligheten, för det finns inget att be om ursäkt om, annat än monstren i hans huvud.



Han kommer närmare och adrenalinet pumpar allt starkare i mig. Orden blir råare. Oförsonligare. Han kallar mig saker ingen har kallat mig förut. Han kommer allt närmare.

Det är som att befinna mig i en skräckfilm. Jag både är i mig själv och befinner mig utom mig samtidigt. Det är så ofattbart att detta händer, att jag, om jag själv inte hade varit del av detta, nog hade fnissat bort det. Hur kan han ens komma på tanken att jag skulle ha kunnat tänka eller göra något som skulle kunna vara hotfullt för honom, eller hota hans ställning som min älskade? Det finns ingen som helst substans i anklagelserna som haglar.

Jag är oerhört medveten om att vi är ensamma i det stora huset. Närmaste grannar är en bit bort. Förmodligen är de dessutom bortresta eftersom det är mitt i sommaren. Om, eller rättare sagt när, jag skriker kommer ingen att höra mig. Min enda räddning är jag själv.

Han kommer närmare. Jag backar. Jag försöker säga de snälla orden. Jag säger att det han säger inte har med verkligheten att göra. Han hör mig inte. Det är som att han har checkat ut. Kvar är bara hans raseri. Jag börjar inse att jag svävar i livsfara.

(När jag skriver detta börjar jag skaka, trots att åren har gått. Det är som att jag kliver in i en yngre del av mig själv. Andningen går upp i bröstet, blir snabbare och jag får medvetet trycka ner den, komma hem till mig, inse att detta enbart är ett minne, från för länge sedan.)

Han kommer närmare. Nu har jag backat så långt det går. Hans raseri eskalerar. Han höjer händerna mot min hals och trycker till. Han trycker så hårt att jag tappar andan. Jag inser att jag verkligen är i en farlig situation.

Jag tänker inte längre. Jag är adrenalin. Jag vill inte dö. Jag vill inte att killen jag älskar ska råka döda mig för att han tappat besinningen och är en annan. Jag vill inte bli ett offer för hans oresonliga och helt obefogade svartsjuka.

Jag vet inte varifrån krafterna kommer. Jag vet bara att de kommer. Plötsligt blir jag starkare än honom. Jag lyckas puffa undan honom så han släpper greppet om min hals. Det är som att han vaknar till. Han retirerar och skrikande lämnar han det stora huset, han osar fortfarande de där hemska orden som beskriver mig som en vedervärdig människa. Jag är helt slut.

Jag är 17 år. Jag älskar den här killen. Jag är tillintetgjord. Mina föräldrar är bortresta. Jag vet med mig att om jag berättar för dem vad som har hänt kommer de att - med all rätt – tvinga mig att göra slut med honom.

Jag ligger där ensam i sängen. Jag har klarat livhanken. Och jag är förblindad.

När jag vaknar på morgonen vill jag glömma det som har hänt. Jag bestämmer mig för att det inte har hänt. Det går bra, en stund. Ända tills jag ställer mig framför spegeln. Då ser jag de stora märkena på min hals. Det är märkena efter hans fingrar. Det ser ut som de största sugmärkena jag någonsin har sett.

Vad gör jag då? Ringer jag mina föräldrar? Ringer jag en kompis? Ringer jag polisen? Ber jag någon om hjälp? Tar jag en bild av märkena på halsen?

Nej. Jag gör inget av det. Jag prövar om polotröjan döljer märkena. Det gör den inte. Då tar jag fram en sjal. Det fungerar.

Sedan sätter jag mig på cykeln och beger mig hem till honom. Jag ber honom om att be om förlåtelse, för att jag ska kunna fortsätta vara ihop med honom. Han gör det. Vi är tillsammans ännu en tid.

Jag älskar honom, eller kanske jag älskar att ha en kille, jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag vet nu att han är oberäknelig och att han kan vara farlig.

Det är det ingen annan som vet, för detta visar han inte offentligt. För alla andra är han den snälla killen. När han tappar besinningen så där blir han en devil in disguise och det är bara jag som får se den sidan av honom. Jag vågar inte berätta, för jag tror att ingen skulle tro mig. Jag tror de skulle ha skrattat bort det, på samma sätt som jag hade önskat att jag hade kunnat göra, den där önskan att ”beam me up Scotty, detta händer verkligen inte”, detta är en svart komedi och är inte hans händer jag kände mot min hals. Att leva med en obekväm sanning och vara övertygad om att jag inte skulle blir trodd.

Kära älskade 17-åringen min, som jag önskar att jag hade kunnat vara där för dig då och säga: Nu går du. NU GÅR DU. Du vet att dina föräldrar har rätt.

Några månader senare går jag till slut. Det är som att jag har varit förhäxad och att förtrollningen släpper. Jag inser att det är för farligt att vara tillsammans med honom. Det är inte värt det. Jag går.

Jag lovar mig själv att aldrig, aldrig tillåta någon man att slå mig igen. Jag lovar mig själv att jag tidigt ska känna igen sådana tendenser och gå om något sådant händer igen. Frågan är om jag verkligen håller det löftet till mig själv?

Vad jag skulle vilja säga till dig just nu är: Tillåt ALDRIG fysisk misshandel. Du kan inte leva med en sabeltandad tiger. Det är farligt.


Reflektionsfrågor:


Har du stannat i relationer där du känt dig utnyttjad, kränkt eller slagen? Vad kan det i så fall bero på? Och kan du i så fall förlåta dig själv? Vad kan du göra för att inte upprepa mönstret?

(PS: Jag coacher dig gärna, vid behov.)


Related

kärlek 6943516801128748866

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item