Veckokrönika: Allt det jag inte är

Vad är sant om mig?
Det enda jag med säkerhet kan säga är:
Jag är.


Så fort jag börjar skapa etiketter eller någon annan ger mig etiketter så är fantasierna igång. Så är jag eller du eller vi en tankekonstruktion i en annan persons hjärna. Ingen har samma uppsättning etiketter när de ska beskriva mig.

De etiketter jag sätter på andra är också bristfälliga, olika, ibland av slumpen skapade. Etiketter gjorda för att paketera, effektivisera, göra världen mer begriplig.

Ändå är det ofta etiketterna som skapar vi och dom. Som skapar känslan av ensamhet. Som skapar känslan av att inte tillhöra. Som också skapar känslan av samhörighet. Som också skapar känslan av att få tillhöra. Etiketter som grupperar och separerar.

Jag ser mig runt och lägger märke till de etiketter andra ger mig och dem jag ger mig själv. Det jag väljer att se som mig själv, mina egna etiketter, kanske också är synnerligen begränsande. De håller mig på plats. De skapar en hemtrevlig bur. Ett fängelse av begriplighet och gripbarhet.

Men jag är ingen etikett. Jag är ingen som går att etikettera. Jag är.

Vi tror kanske att våra egna etiketter är universella. Att vi betraktar eller ser samma människa. Så är det inte. Var och en ser vi den människa vi förmår att se. Där en ser en frälsare ser en annan en jävel. Etiketterna uttrycker ingen sanning. Om det finns någon sanning tror jag den är: Jag är. Du är. Vi är.

Så jag ser hur jag skapar, hur du skapar, hur vi skapar allt det som inte är.

Jag vill se bortom. 

Jag vill se in i. 

Jag vill möta hjärtat. 

Jag vill förundras.

Jag vill släppa taget.

Jag vill tillåta livet.
Jag vill vara.

Jag är.