Veckokrönika: Konsten att njuta av livet

Jag bjuder hem mig till mamma som öppnar famnen på vid gavel.
Vi tar en tur igenom allt detta vackra som är en liten bit av sommar-Sverige.
Jag ser ulliga moln, blommande lin, frodiga askar, sommarklädda turister och känner doften av jasmin och rosor.
Lite som att vandra runt i paradiset. Utan att se vare sig ormar eller törnen.



Det kan vara så enkelt att njuta av livet. Ibland räcker det med att andas. Andra gånger kan viss uppmärksamhet krävas. Jag menar, att stå ute i det sörmländska landskapet och så riktigt insupa det. Se älggräset i dikeskanten, se det rödmålade torpet, se segelbåtarna i gästhamnen, notera att vinden smeker huden, känna att det är möjligt att gå en stund i kortärmat, tillåta mig att strosa långsamt, tugga på en äppelbit, andas, andas djupt och ta emot livet och skönheten.

Världens ände - ver du var?

Jag är på besök ungefär ett dygn. Jag njuter av varje sekund. Jag njuter av att ha en mamma att gå en promenad med, att ha innerliga samtal med, att lyssna till, att sitta tyst med, att titta på en förutsägbar deckare med, att utbyta lästips med, att äta mat tillsammans med, att tala om kroppen med, att minnas saker med, att se framåt tillsammans med. Och så andas.

Flera gånger behöver jag säga till min älskade mamma att jag är så tacksam, såå tacksam över våra samtal, över att vi delar erfarenheter med varandra, att vi är beredda att lyssna på varandra, att vi liksom vördar varandra.

Jag tar inte längre något för självklart, inte ens nästa andetag. Det är kanske därför jag njuter så mycket av stunden, av frukosten på tre, av att känna den mjölksyrade gurkans smak i munnen eller det alldeles nya sättet att äta jordgubbar på, eller, bara notera hur mamma och hennes man verkligen är närvarande i livet på kullen.

Ett nytt sätt att äta jordgubbar.

Jag ser tillbaka på min vecka och jag kan vara säga: Jag älskar mitt liv. Jag älskar att leva det. Att ta ögonblicken till vara. Att jag tillåter mig att vara tacksam, att jag tillåter glädjen att finnas där. Men också att jag låter sorg, rädsla och mindfuck vara en del av det. Att jag tillåter hela mig att vara där och att jag, även om jag slapp se dem just i går, också lägger märke till ormarna och törnen och ser dem som en del av livet. Kanske till och med så att de bidrar till känslan av liv.

Reflektionsfråga:

När njuter du av livet?